Med effektfulla videosekvenser, gripande livsberättelser och sånginsatser utöver det vanliga golvade julkonserten The Story of Christmas sin publik under helgen.
En äkta, varm och påtaglig julstämning fyllde lokalen. Stjärnor glittrade både på videoväggen och på scenen.
Tio minuter innan den andra av tre föreställningar av The Story of Christmas på Röda Kvarn i Kulturhuset var det smockfullt med bilar utanför. Parkeringsplatserna räckte inte till, så många fick ställa sig en aning tvivelaktivt (men vad gör väl det i en kommun utan parkeringsvakter).
När sorlet dämpades och den första filmen började rulla på skärmen fylldes de sista stolarna i lokalen.
Videon var vackert filmad, med svepande drönarbilder över välkända platser och framför allt över ruinen – där några av de medverkande också syntes och välkomnade oss in i den två timmar långa julresa som väntade.
Konserten arrangeras av frikyrkorna i Sävsjö, och starten var kraftfull: en gospeldoftande, svängig version av Gloria (Angels We Have Heard on High) där kören backade upp solisten Amos Makajula. Med smittande engagemang fick han publiken att både sjunga och klappa med.
Barnen charmade
Därefter tog barnen över scenen i en längre, charmig sekvens. De framförde flera julsånger, bland annat Hey Ho av Freddy Kalas och en svensk tolkning av Santa Claus Is Comin’ to Town – och några av barnen fick dessutom glänsa i solosång.
Det märktes att de tog uppdraget på största allvar: texterna satt, melodierna likaså, och klädseln gick i julens färger. Något som blandades fint med animationen av den lilla nissen vid brasan på videon i bakgrunden.
Foto: Frida Ohlin
Efter detta drog själva essensen av föreställningen igång med en familj som firar julafton. En dos nutidshumor smög sig in med skämt om bland annat skärmtid. Humor på scen är svårt och kräver fingertoppskänsla för att inte skapa en obekväm stämning i publiken.
Här balanserade skådespelarna precis i gränslandet, men belönades ändå med en del spridda skratt.
Skådespel om Julevangeliet
När mamman i familjen slog sig ner i fåtöljen för att läsa julevangeliet öppnades dörren till nästa akt. Nya skådespelare introducerades – de tre vise männen, kung Herodes, Josef och Maria – och filmerna som ackompanjerade dem var riktigt effektfulla.
Scenografin med krubban, ljusen, stjärnhimlen och de välskapade kostymerna gjorde att publiken drogs rakt in i berättelsens kärna.
Mellan dessa scener visades filmer där personer delade med sig av svåra och traumatiska delar av sina liv.
Det handlade om allt från missbruk i familjen och förlusten av ett barn till flykt från krig.
Berättelserna var öppna och ärliga. Sensmoralen var däremot inte så väl uttalad, och kanske hade det behövts ett lite mer förtydligande för de icke troende i publiken av kopplingen mellan tron och deras väg vidare.
Men styrkan i berättelserna gick inte att ta miste på, och många i publiken kände nog viss tröst i att inte vara ensamma i sina egna prövningar.
Ofattbara sånginsatser
Men trots allt är det sången som bär denna julshow – och den imponerar på en nivå som nästan känns overklig för en lokal produktion i Sävsjö.
Kvällens mest berörande nummer stod Emanuel Alvgard för med Holy Forever av Chris Tomlin. Jag kommer på mig själv med att helt glömma anteckningsblocket i handen.
Jag förtrollas helt av den känsla, tonsäkerhet och tekniska skicklighet som jag får ta del av. Rysningarna avlöser varandra, och det är svårt att förstå varför denna man inte redan står på internationella scener ute i vida världen som etablerad musikalartist.
Och Emanuel var inte ensam om att leverera. Majoriteten av solisterna bjöd på framträdanden av hög klass. Johan Thomelius och Samuel Nikolausson framförde O helga natt tillsammans med kören på ett sätt som kändes både mäktigt och självsäkert.
I Stilla natt skapade Sofia Ström, Ronja Hallenbert, Ulf Tornert och Richard Nikolausson så rena harmonier att gåshuden omedelbart letade sig tillbaka.
Sofia Ström, Ronja Hallenbert, Ulf Tornert och Richard Nikolausson framförde Stilla natt. Foto: Frida Ohlin
Samtidigt hade dessa sånginsatser inte kunnat bli i närheten så effektfulla utan de ruskigt skickliga musikerna i livebandet.
Ackompanjemanget var så pass säkert att det var lätt att glömma att det faktiskt inte var förinspelade bakgrunder.
Hur frikyrkorna i Sävsjö lyckas samla en sådan enorm vokal skicklighet är svårt att förstå. Kanske handlar det helt enkelt om att uttrycken blir starkare när man sjunger om något man verkligen tror på. Som ligger så varmt om hjärtat.
Förväntningar överträffades
Föreställningen rundas av efter nästan två timmar med ett återbesök hos den julfirande familjen och ytterligare några sånger, bland annat ett känslofyllt framförande av Vendela Rancinger i Prisa Jesus.
Inför konserten visste jag inte alls vad jag skulle förvänta mig. Ändå överträffade den alla förväntningar jag inte ens visste att jag bar på. Redan på första advent lyckades den skapa en varm och efterlängtad julkänsla – något som verkligen behövs i tider som dessa.
Om detta blir en årlig tradition från frikyrkorna i Sävsjö kommer undertecknad sitta på första parkett.
