FN-soldat, IT-veteran, familjefar.
I över ett halvt sekel levde Andrea Bjerhag enligt samhällets förväntningar. Vid 60 års ålder gjorde hon det modigaste hon någonsin gjort och kom ut som kvinna.
Den 16 december är ett datum Andrea aldrig glömmer. Det var då, för tio år sedan, hon klev fram fullt ut som sig själv.
– Det här är den bästa tiden i mitt liv, säger hon utan att tveka.
Det är några dagar innan julafton, och på Kulturhuset i Sävsjö är det lugnt och stillsamt. En arbetare fixar med något i ett anslutande rum, men i foajén står vår intervjuperson och väntar.
– Det är jag som är Andrea, säger hon när hon sträcker fram handen.
Andrea Bjerhag, tidigare Nils-Åke, är född och uppvuxen i Sävsjö. Hon beskriver barndomen som trygg och fin, även om den tidigt präglades av sjukdom i familjen. Pappan blev svårt sjuk när Andrea var barn, vilket innebar mycket tid hos mormor och morfar - och mycket ensamtid.
– Men jag har egentligen ingenting att klaga på. Jag hade en väldigt bra barndom.
"Jag är Andrea." Foto: Mirjami Alanen
Att dras till det kvinnliga
Vi har satt oss i biosalongen. Här har Andrea arbetat som biografmaskinist sedan 90-talet - det har varit bara en av de många roller hon har axlat under sitt 70-åriga liv.
Andrea sitter längst ut på stolsraden, klädd i vinröd klänning. Håret, sminket, till och med de perfekt manikyrerade naglarna berättar tyst men tydligt om längtan till femininitet, kvinnlighet - om att våga vara sig själv.
Redan tidigt fanns kreativiteten där. I källaren i familjehemmet byggdes en egen teater, där Andrea - ibland tillsammans med syskon - spelade upp föreställningar för kvarterets barn.
Det var också här, i det lekfulla och skapande, som något annat började ta form. En dragning till det feminina. Kläder, smink, roller.
– Det kändes bekvämt. Samtidigt fylldes jag av ångest.
Vi befinner oss i slutet av 60-talet och början av 70-talet i Andreas berättelse. En tonårig Andrea levde i ett Sverige där normerna var snäva och där allt som bröt mot könsroller betraktades som fel eller sjukt.
– Hela samhället sa att det inte var normalt. Och då trodde man på det.
Under uppväxten och långt in i vuxenlivet levde Andrea nämligen med två parallella verkligheter. Utåt var hon en fungerande del av samhället: utbildning, arbete, familj. Inåt pågick en ständig dragkamp.
– Varje gång jag fick vara kvinna kände jag lycka i någon timme. Sedan kom ångesten. Skammen. Rädslan.
Att vara musikalisk FN-soldat
Men vi backar bandet lite. Efter lumpen blev det FN-tjänst i Gaza på 70-talet.
– Man tror att man ska rädda världen. I praktiken handlar det om att dricka vatten, undvika solen och bevaka gränser.
I vakttornet vid draghålet i Sinai under FN-tjänstgöringen. Foto: Privat
Men det fanns också musik. Andrea var med och bildade en orkester i FN-styrkan: Sand i Baskern and the Noise Makers. De turnerade mellan FN-baser, spelade i Jerusalem, längs Suezkanalen och till och med i Kairo.
– Vi spelade för de högsta FN-cheferna. Det var kul och kändes gott i själen, säger Andrea ödmjukt.
Musiken har faktiskt följt henne genom hela livet. Genom olika band, revyer, spelningar. Hon spelar fortfarande, och menar att musik är en stor del av henne.
Att arbeta i teknikens frontlinje
Efter tjänstgöringen på FN hamnade Andrea nästan av en slump i det som då kallades ADB; automatisk databehandling. Hennes mamma såg en annons i tidningen om en ettårig ADB-utbildning i Växjö.
Kursen ledde till en anställning på W-Data - en del av Svenska Fläkt (senare ABB) och Husqvarna. Året var 1979; på jobbet var det hålkort, stordatorer och bandstationer som snurrade.
– Det var mekanikstadiet av IT, säger hon med ett leende.
När IT-verksamheten såldes till Capgemini, följde Andrea med. År 2008 fick hon chansen att börja på Södra Skogsägarna, där hon blev kvar ända fram till pensionen - och faktiskt ännu längre än så.
– Räknar man med åren efter pensionen så blev det knappt 50 år i IT-branschen, säger hon.
Arbetet handlade om stora affärssystem, samhällsbärande strukturer och enorma investeringar. Under sina sista år var Andrea med och avvecklade ett centralt system för hela den svenska skogsbranschen - under pågående drift. Hon beskriver det komplext men meningsfullt.
Hon har också arbetat utomlands, bland annat ett halvår i USA, och rest runt i Europa för att utbilda och implementera system.
– Jag har aldrig behövt söka jobb. De har alltid ringt mig.
En rödhårig Andrea, 2005. Foto: Privat
Att hitta stöd
I ungdomen hade Andrea nästan ingen att prata med om sin längtan till det kvinnliga - sin längtan till att vara tjej. Den enda som visste var hennes mamma.
– Mamma var rädd. Hon drog ner persiennerna när jag var där som Andrea. Inte av elakhet, utan av oro.
På 80-talet hittade Andrea till slut en livlina genom en liten annons i Expressen. Det ledde till kontakt med en förening för transpersoner - via brev, långsamt och försiktigt. Andrea fick en “storasyster” att skriva med.
– Det betydde mer än jag kan beskriva.
Senare blev föreningen FPES - Full Personal Expression Sweden - en viktig gemenskap.
– Att träffa andra som kände likadant var avgörande. Jag var inte ensam. Jag var inte konstig.
Att bilda familj - och ha ångest
I början av 90-talet bildade Andrea familj och fick en dotter. När dottern var nio år separerade föräldrarna, och under sju år träffade Andrea inte sitt barn.
Hon stannar upp i tanken en stund, fingrar lite förstrött på sitt armband och säger att tiden utan dottern var fruktansvärd.
– Men sedan flyttade hon hem till mig och bodde hos mig hela gymnasietiden, säger Andrea med ett leende.
Under lång tid betraktade Andrea sina känslor som en sjukdom, något som skulle tryckas undan. Något som kunde botas om hon fokuserade på annat; på att göra det som förväntas av en man. Hon avslutade kontakten med sin “storasyster” och landade i livet som familjefar.
– Jag gjorde allt ”rätt”: byggde hus, jobbade, slet. Jag tänkte att nu är jag botad. Jag tänkte att om jag bara gör rätt saker, så går det över. 
En liten Nils-Åke. Foto: Privat
Det gjorde det inte. Istället plågades Andrea av en inre kamp som sträckte sig över decennier. Livet var egentligen bra, men de två rollerna - man och kvinna - åt upp henne.
– Den var alltid där. Dragningen. Och ångesten efteråt - man tänkte att det här kan ju inte vara normalt. Det var jobbigt, till och med så jobbigt att jag inte ville leva längre i något enstaka fall.
Andreas dotter är idag 33 år gammal, och Andrea är stolt morfar till två barnbarn, 8 och 10 år gamla.
– Det är guld. Och ett av barnbarnen sa en gång: ”Min morfar är en tant.” Det var… det gick rakt in i själen.
Att komma ut - och stå kvar
Vändpunkten kom efter att en nära vän gått bort, 2014.
– Han sa alltid: ”När jag blir pensionär ska jag leva.” Han kom aldrig dit. Då bestämde jag mig. Jag tänkte: jag tar chansen att leva som jag vill.
Andrea Bjerhag vid Pride i Växjö, 2025. Foto: Privat
I 60-årsåldern tog Andrea steget; hon beskriver det som skrämmande, men också helt nödvändigt. Hon blev äntligen tillfreds med sin identitet, och den 16 december 2015 kom hon ut, på jobbet. Först sa hon att hon skulle vara kvinna på fritiden.
– Det höll i en månad. Sedan gick jag in till chefen och sa: nej. Jag är Andrea. Varje dag.
Mottagandet var blandat. På jobbet tog det ett år innan chefen fullt ut accepterade henne. Ett band hon spelade i upplöstes när hon inte längre ville dölja vem hon var.
– De var rädda. För sina jobb, sitt rykte. Men det gjorde ont.
Samtidigt fanns stöd. Kollegor, vänner, kyrkan.
– Kyrkan har betytt enormt mycket för mig. Jag har varit kyrkvärd i domkyrkan i Växjö i nio år.
Att återförenas
I maj 2025 fyllde Andrea 70 år. Dottern tyckte att det var dags att slå på stort för att fira att pappa fyller jämnt - något som inte hade gjorts på flera årtionden.
– Jag hade haft ett stort kalas när jag fyllde 10 år, och sedan ett lite större firande när jag fyllde 25. Hon tyckte att innan jag lämnar jordelivet ska vi ha ett stort kalas igen.
Festen pågick i två dagar, för att så många som möjligt skulle kunna komma - vänner, familj och släktingar samlades på Torsets folkskola i juli. Uppslutningen värmde Andreas hjärta, men det var några möten som blev särskilt betydelsefulla.
Två sysslingar, som Andrea sällan har träffat, bjöds in. Sysslingarna hade bara träffat Nils-Åke tidigare - de hade aldrig mött henne som Andrea.
Hur gick det mötet?
– De tyckte det var spännande att se mig i min glans - de tyckte att jag strålade av stjärnglans. De såg hur lycklig jag var.
Att få vara den man är
Idag är Andrea pensionär, men långt ifrån stillasittande. Hon bor i Vallsjö, bygger till sitt hus, är ordförande i fem vägföreningar, engagerad i byalag, idrott, kyrka och ett Arvsfondsprojekt. Hon lagar cyklar inom diakonin, kör ljud, är biografmaskinist - och planerar kanske en liten cykelverkstad.
Bara ett par intervjufrågor kvarstår av samtalet.
Nils-Åke Bjerhag, 1977. Foto: Privat
Har du alltid varit Andrea - en tjej?
– Från början hette jag faktiskt något annat - jag tog namnet Nanette efter en tjej jag såg på tv. Namnet Andrea kom senare. Dels efter en kollega, men även skeppet Andrea Doria, som var döpt efter en kommendörkapten från Genoa på 1500-1600-talet. Andrea är ett mansnamn i Italien och jag kände att det passade som ett alias för mig. Jag brukade säga att jag då ”dök upp som Andrea Doria”. Men ja, jag har alltid varit tjej.
Året var 2016 som Andrea blev hennes officiella namn, och i 2018 bytte hon juridiskt kön och fick ett nytt personnummer.
Vad är det bästa med livet idag?
Andrea ler.
– Att få vakna varje morgon och vara den jag är. Och att bli bemött som den jag är.
Hon säger att hon är medveten om att motståndet i samhället ökar igen. Minskad vård, ifrågasättanden, politiska bakslag. Genom sin egen resa har hon blivit engagerad i FPES, och suttit med i styrelsen. Idag är hon engagerad lokalt i FPES småländska avdelning, samt är med i EKHO (Ekumeniska gruppen för kristna HBTQ-personer).
Andrea har fått mycket stöd av vården och kallar sig själv en ”glad skattebetalare”. Hon är öppen med både glädje och svårigheter - som röstträning, operationer och gränserna för vad hon orkar göra mer av.
– Men jag är nöjd. Jag lever. Och i slutändan är det variation som är det normala. Det finns ingen mall. Jag är bara Andrea. Precis som jag är.
Andrea Bjerhag vid sitt 70-årsfirande. Foto: Privat
