Ladda ner SävsjöAppen

Krönika: Möten med Elna
”Sävsjö är bäst!” Så löd hennes devis, Elna Nilsson, bibliotekarien och hembygdsforskaren, Sävsjös kändis.

Själv stötte jag på Elna redan som barn då hon läste sagor för oss småttingar i biblioteket. Sagohörnan hette det och vi satt på små skinnklädda puffar som var gjorda som tärningar i storformat. Häftigt, tyckte jag, fast jag inte uttryckte mig så på den tiden. Jag gillade Elna men en gång blev jag riktigt förnärmad på henne. Det visade sig nämligen att hon trodde att jag med mitt korta hår var en pojke.

Jag kände mig djupt kränkt för att återanvända ett ord som knappast var i bruk på den tiden. Långsint var jag också. Så till den grad att jag nästa gång vägrade sätta min fot i bibliotekslokalen och inte ens lät mig lockas av den påse med godsaker som alla barn från Sagohörnan belönades med till jul. Nej minsann, skulle jag ta emot godiset så fick det
levereras till mig där jag stod utanför bibblan med mamma som säkert skämdes för mig.

Sedan förbättrades Elnas och min relation betydligt. På gymnasiet valde jag att prya på biblioteket och det var en vecka som jag minns. Bland annat fick jag skylta ett fönster – en uppgift som jag gick in för med liv och lust. Elna trodde att jag arbetat hela natten med mina skyltar med citat från kända personer om bokläsningens välsignelser. Riktigt så ambitiös var jag nog inte, men näst intill.

Jag fick också plasta in en svit romaner av Agnes von Krusenstjerna och eftersom jag är allt annat än händig kan man tänka sig hur böckerna såg ut efter min behandling. De torde i vilket fall som helst vara utgallrade från hyllan för länge sedan.

Ännu ett antal år senare var jag hembjuden till Elna tillsammans med några äldre damer och jag slogs av hur unga och friska till sinnes dessa i mina ögon gamla kvinnor var. Jag noterade att de alla var ensamstående och jag funderade över om det fanns något samband mellan deras civilstånd och det faktum att de var ovanligt pigga, glada och kreativa.

Nu vill jag återge ännu ett minne som är förknippat med Elna och då krävs det en viss bakgrundsinformation. Kanske några av mina läsare kommer ihåg professor Henry Higgins språkpris. Det instiftades av Hilbert Björkdahl och delades årligen ut till en glad mottagare från var och en av de fyra höglandskommunerna. Om detta har jag berättat i en publikation med texter av nämnda pristagare.

Men som jag tror att ingen längre minns denna bok tar jag mig friheten att presentera delar av mitt förord till boken i något omstöpt form.

Rätt som det var stod de på trappan! En för mig okänd man klädd i tweedrock och med filthatten käckt på sned, kyrkoherde Winter med en bok och en tavla där ordet Diplom skymtade, Yvonne från biblioteket med en chokladask i ena handen och en blomsterkvast i den andra och Smålands-Tidningens sävsjöreporter Lars-Åke Sandqvist med kameran på magen. Min förvirring var stor. Vad ville de? Kyrkoherden tog till orda och läste med klar stämma upp texten på det diplom han höll i handen. Jag uppfattade att det var en prismotivering och att den gällde mig, men vad i hela friden rörde sig det hela om?

Snart satt vi vid kaffebordet och det började gå upp för mig att jag förärats professor Henry Higgins språkpris. Jag hade läst om det i tidningen, men var inte riktigt införstådd med dess innebörd. Nu föll bitarna så sakta på plats och jag kände mig genuint glad och hedrad.

Med detta kunde historien ha slutat för min del. Men liksom flera andra pristagare hade jag sedan glädjen att få vara med i juryn för språkpriset. I mitt fall gällde det förstås Sävsjö kommun och det var verkligen inte svårt att hitta värdiga pristagare där. Varje vår var det ett nöje att få skriva en prismotivering och sedan vara med och överraska en glad mottagare.

Ett av dessa tillfällen minns jag särskilt väl. Elna Nilsson var årets mottagare och ”professorn” hade som fingerad representant för dåvarande Elverket ringt henne i god tid för att förvarna om att hon den aktuella onsdagskvällen måste hålla sig hemma eftersom det skulle vidtas viktiga mätningar av elektriciteten i hennes hus. Hon lovade och allt var frid och fröjd.

Glada i hågen tågade vi i juryn upp mot hennes hus, men snart förbyttes vår förväntan i oro då ingen svarade på våra upprepade ringsignaler. Tänk om vår kära pristagare blivit sjuk. Vi tog oss friheten att kika in genom fönstren och började så smått spana runt i trädgården. Stämningen blev mer och mer lik den som brukar råda i de Agatha Christie-deckare som vår pristagare gärna läste när hon ville koppla av. Kunde något ha hänt henne?

”Vi får åka runt i samhället och se var hon kan vara”, sa någon. Sagt och gjort. Snart var vi på väg i olika riktningar. Sandqvist från tidningen hade förstås bäst kläm på vad som hände denna kväll i kommunen. Han körde raka vägen till Komstad och kunde efter en stund ringa och meddela att han hittat Elna på en sammankomst med hembygdsföreningen.

Nu gällde det bara att locka henne hem igen och det gjorde han genom att be henne följa med för att titta på några bilder på redaktionen. Vår stackars hembygdsforskande bibliotekarie hade vid det laget börjat få sina dubier och när tidningsmannen körde henne hem i stället för till tidningens sävsjökontor och hon dessutom fick se kyrkoherde Winter stå vid porten blev hon övertygad om att någon tragisk händelse skett i familjen. Det var således en mycket skärrad Elna som steg ur bilen. Så här var det förstås inte tänkt att det skulle bli och därför skyndade vi oss fram med presenter och diplom.

Det tog en stund innan hon hämtat sig, men när vi senare satt vid kaffebordet hade vi en mäkta stolt och lycklig Elna i vår krets. Hon skrattade gott åt hela historien och efteråt fick jag veta att hon underhöll alla sina vänner med den. Men varför var hon då inte hemma när hon lovat vara det? Hon var ju känd för att vara pålitligheten personifierad.

Jo, saken var den att hon blivit kallad till mötet i Komstad samma kväll som mannen från Elverket skulle göra sina mätningar. Hon ringde då till nämnda verk för att försöka få tiden ändrad. På Elverket visste man förstås inget om saken och därför tänkte Elna att det måste ha varit ett busstreck av något slag – vilket det ju också var på sitt sätt – och att hon inte hade någon anledning att stanna hemma.

Så kan det gå! Vi är många som saknar Elna. Finns det över huvud taget sådana människor som hon längre? Jag hoppas innerligt att det gör det för annars känns livet grått och trist.

Miljöutmaningar kvarstår - några ljusglimtar finns i länet

LÄNET Den negativa utvecklingen kvarstår när det gäller många av miljömålen samtidigt som det inom vissa av målen sker förbättringar. 

Minskad arbetslöshet bland unga - traineetjänster stor del av anledningen

SÄVSJÖ KOMMUN Statistik visar att ungdomsarbetslösheten i kommunen minskar ett år efter att traineetjänster införts.