Krönika: The pretender

Våren 1979 vistades jag under ett par månader i Schweiz, i en liten by söder om Lausanne. Där bodde en grupp människor, lite som man kunde göra under 1970-talet, i någon form av gemenskap eller kollektiv. Många var amerikaner, men det fanns också människor från Nederländerna, Australien, Sverige och säkert fler länder som jag inte kommer ihåg nu. En dag var jag hemma hos en av familjerna som bodde där och när jag kom dit lyssnade de på musik. Det var på den tiden då det bara fanns radio, bandspelare och vinylskivor, och i detta hem var det vinylskivor man lyssnade på denna eftermiddag. En av de skivor som snurrade på skivspelaren var Jackson Browne och hans album från 1976: The Pretender.

Jackson Browne är en amerikansk musiker, han har skrivit en hel del filmmusik, men har också gett ut ett antal skivor sedan 1970-talet med olika former av samhällskritik som gemensamt tema. Det har handlat om droger, militarism, överkonsumtion och mycket mer.

Titellåten i albumet innehåller en kritik mot konsumtionssamhället, men det handlar också om en längtan efter att kunna leva vad jag skulle kalla ett autentiskt liv. Och kanske också om rädslan att inte lyckas med det. The Pretender kan nog översättas med "Den som låtsas" och låten handlar om rädslan av att fastna i ett konsumtionsmönster och leva något som Jackson Browne på svenska kanske skulle kalla ett låtsasliv. Ett kort citat från slutet av den sången belyser detta rätt så väl:

I'm going to be a happy idiot

And believe in whatever may lie

In those things that money can buy

Though true love could have been a contender

Are you there?

Say a prayer for the Pretender

Who started out so young and strong

Only to surrender*

Minnet från den eftermiddagen i Schweiz har jag burit med mig hela livet. Den har nog funnits där som del av en personlig längtan efter att leva det jag skulle kalla ett autentiskt liv. Med det menar jag ett liv jag valt själv och utifrån värderingar jag själv kan stå för! För mig har det alltid varit viktigt att inte låta livet styras av annat än min egen önskan av hur livet ska gestaltas. Inte alltid så lätt och inte alltid så framgångsrikt, men ändå en önskan som jag varit rädd om.

Jag är ju så gammal att jag växte upp med Jean Paul Sartre och hans lilla skrift Existentialismen är en humanism. I den beskrivs existentialismens grundvalar, man blir bara människa genom att själv välja sitt liv. "Existensen föregår essensen" är ett centralt begrepp inom denna filosofi, och det står för att människan först existerar, men det är först genom sina handlingar och val som hon skapar sin egen essens eller identitet. Innan människan kan definieras eller bestämmas av något yttre, är hon fri att välja och skapa sig själv. Detta är det unikt mänskliga.

Jag är medveten om att ovanstående beskrivning av den mänskliga existensen kan vara lite tveeggad. Det kan ju tolkas som att livet ska vara en lång egotripp, där man bara tänker på sig själv och gör det man själv vill, utan att se på hur konsekvenserna av mina val påverkar andra omkring mig. Men jag tror att om det i detta bara ligger en förväntan eller ett krav på att ingen annan ska bestämma över mitt liv, då kan begreppet inkludera till exempel omsorg om andra människor, empati och allt sådant som vi förknippar med att leva ett gott liv, också i relation till andra.

I allt detta finns också en koppling till temat för mina tidigare krönikor som har utgått från Martha Nussbaums tankar om hur ett gott liv kan förstås. Hennes teori är en förmågeteori och en förmåga är hos Nussbaum en inre egenskap, som en människa kan använda sig av om hon ges möjligheter att utveckla denna. Alla behöver inte utveckla alla förmågor lika mycket. Man kan till och med avstå från att utveckla någon enskild förmåga, men då ska det vara den enskilda människans val.

Nussbaum betonar igenom hela sitt författarskap individens rätt att själv välja sitt liv. Om en människa kan utveckla de flesta av dessa förmågor och om hon själv fått välja vilka det är, då skulle nog Nussbaum säga att den människan lever ett gott liv. Eller kanske med ord från denna krönika - ett autentiskt liv. För vad som är ett gott liv kan ingen annan än jag som individ ytterst avgöra och ingen annan har rätt att bestämma över dessa frågor för andra människor. Det är min fasta övertygelse!

* Översättning av den engelska låttexten ovan:

Jag kommer bli en lycklig idiot

och tro på vad som finns

i ting som kan köpas för pengar -

även om sann kärlek kunde utmanat

Är du där?

Be en bön för den som låtsas

som började så ung och stark

men som ändå till slut gav upp