Redaktörens krönika: Om sanningen och människorna bakom den

“Hur många människor har du intervjuat egentligen?”

Frågan fick mig att stanna upp. Jag såg framför mig en lång rad ansikten och hörde ekon från hundratals röster.

Människor som jag mött i sorg, glädje, raseri, förtvivlan - och i hopp om att få göra sin röst hörd. Någon som äntligen vågade öppna sig. Någon som ljög mig rakt upp i ansiktet. Någon som berättade sanningen medan händerna skakade.

Journalistik för mig handlar om just detta; om sanningen och jakten på den. Om att våga stå kvar i tystnaden, om att inte vika undan blicken, om att peta i det som är ömt.

Journalistikens grund är ganska enkel, även om den har blivit ganska svår att försvara. Vår uppgift är att granska makten, att ställa frågor när ingen annan gör det, att inte stryka människor medhårs bara för att de är mäktiga, populära eller högljudda.

En journalist ska inte vara hovdam åt makten men inte heller en megafon åt opinioner. En journalist är varken en aktivist eller domare.

Vår uppgift är att ifrågasätta och synliggöra. En av mina journalistiklärare pratade om journalistikens tre under; undersöka, undervisa och underhålla.

Ibland innebär det att man möts av hat och hot. Det händer också att människor blir obekväma - och ibland blir man själv obekväm. Men det som krävs är modet att gå emot flocken och stå stadigt i sitt varför.

I en tid där alla kan publicera något på diverse plattformar, har själva hantverket blivit viktigare än någonsin. Källkritiken. Verifieringen. Ansvarstagandet. Förmågan att hålla två tankar i huvudet samtidigt. Att lyssna utan att bli godtrogen, att vara kritisk utan att bli cynisk.

Att vara journalist är en ära. Varje gång jag kommer nära en människa jag aldrig har mött och får höra sådant som kanske inte ens de närmaste har hört, vill jag förvalta det förtroendet med största möjliga respekt.

Jag är hedrad över att få bära berättelser som luktar sjukhuskorridor, cigarettrök, förtvivlan och sömnlösa nätter. Berättelser som doftar av den ljuvaste sommardagen, lättnad och kärlek.

Det viktigaste för mig i min yrkesutövning är att aldrig sluta vara nyfiken på människan och på berättelsen den bär på. Det som driver mig i mitt arbete är tesen om att alla har en historia att berätta - det gäller bara att ställa frågor och framförallt: att lyssna.

Kanske är det därför jag aldrig ens funderat på frågan.

"Hur många människor har du intervjuat egentligen?"

Jag vet inte. Men jag vet att många av dem har stannat kvar i mig långt efter att storyn har publicerats. Det finns citat jag aldrig glömmer och människoöden som har lämnat ett tydligt avtryck i mig.

Jag minns inte antalet.

Men jag minns människorna.