Lyssnar man verkligen, om man inte hör vad som sägs?
tisdag 6 oktober 2026
Tack till Johanna B. för en insändare som på ett varmt och konkret sätt beskriver hur människor i Sävsjö faktiskt har det. Det är modigt att skriva under med namn i en liten kommun, och just därför är det viktigt hur svaren från politiken formuleras. Kommunstyrelsens ordförande skriver att hon “lyssnar”, men bemöter inte en enda av de sakfrågor Johanna lyfter.
LÄS MER: Våra barn, våra företag – vår framtid. Lyssnar ni på oss?
LÄS MER: Johanna, vi lyssnar. Och vi vill gärna höra mer.
Istället blir fokus att hon inte kan minnas att Johanna kontaktat henne personligen. När en företagare beskriver strukturella problem i skola, omsorg och näringsliv är det märkligt att svaret handlar om relationen – inte innehållet. Att lyssna är inte att hänvisa till möten man själv varit på.
Att lyssna är att bemöta det människor faktiskt säger. När en invånare vågar stå för sin kritik med namn, ska svaret inte uppfattas som en motattack. Det skapar tystnad, inte dialog. Och just tystnad är något många redan beskriver – att man inte känner sig lyssnad på, och att kritik bemöts med försvar istället för saklighet.
Ordföranden erbjuder nu ett möte i ett kommunalt rum. Det är säkert välmenat, men kanske inte den mest naturliga platsen för företagare att tala öppet. Ibland är det bättre att politiken ger sig ut där människor faktiskt finns, i deras miljö, på deras villkor, istället för att bjuda in dem till ett rum där maktbalansen redan är given. Vi behöver ett ledarskap som svarar på det som sägs, inte på vem som sagt det. Och vi behöver ett bemötande som gör att fler vågar tala – inte färre.
/Erika, kommuninvånare och föreningsmamma
LÄS MER: Våra barn, våra företag – vår framtid. Lyssnar ni på oss?
LÄS MER: Johanna, vi lyssnar. Och vi vill gärna höra mer.
Istället blir fokus att hon inte kan minnas att Johanna kontaktat henne personligen. När en företagare beskriver strukturella problem i skola, omsorg och näringsliv är det märkligt att svaret handlar om relationen – inte innehållet. Att lyssna är inte att hänvisa till möten man själv varit på.
Att lyssna är att bemöta det människor faktiskt säger. När en invånare vågar stå för sin kritik med namn, ska svaret inte uppfattas som en motattack. Det skapar tystnad, inte dialog. Och just tystnad är något många redan beskriver – att man inte känner sig lyssnad på, och att kritik bemöts med försvar istället för saklighet.
Ordföranden erbjuder nu ett möte i ett kommunalt rum. Det är säkert välmenat, men kanske inte den mest naturliga platsen för företagare att tala öppet. Ibland är det bättre att politiken ger sig ut där människor faktiskt finns, i deras miljö, på deras villkor, istället för att bjuda in dem till ett rum där maktbalansen redan är given. Vi behöver ett ledarskap som svarar på det som sägs, inte på vem som sagt det. Och vi behöver ett bemötande som gör att fler vågar tala – inte färre.
/Erika, kommuninvånare och föreningsmamma