
Arkivbild.
Reflektioner om kommunens omsorg och ekonomi
· Uppdaterad
"Med tårfyllda ögon och en klump i halsen i bilen påväg till mitt kvällspass i en av kommunens verksamheter.."
Jag ser ett leende kommunalråd samtidigt som jag läser "54 miljoner i överskott. Väldigt gott ekonomiskt läge", när jag dricker mitt morgonkaffe.
Jag märker att jag själv får ett litet leende på läpparna och tänker "Vad roligt att vi har en sån stark ekonomi i vår kommun".
Dagen fortsätter och solen tittar fram, i bakhuvudet så grubblar jag på artikeln jag läste på morgonen.
Klockan 13:00 befinner jag mig på ett utav kommunens äldreboende och hälsar på en mycket kär vän.
Min vän ligger i sin säng när jag stiger in. Jag frågar om jag ska sätta på kaffe så kan vi dricka det vid köksbordet, vill min vän med ett stort leende säger ja till.
Vi larmar på personal för min vän behöver hjälp av en lift för att komma upp till sin rullstol.
Personal kommer efter ca 5 minuter. Jag frågar om personalen kan hjälpa min vän upp för vi ska dricka kaffe.
Med en stressig suck ropar personalen på en kollega i korridoren och frågar om hon har tid att hjälpa till, vilket hon kan göra.
På ca 4 minuter sitter min vän i sin rullstol och personalen stressar sig ut.
Jag hinner fråga:"En stressig dag?", jag får till svar "Förlåt, syns det så tydligt?" vilket jag svarar på "Du behöver absolut inte be om ursäkt, ni gör ett fantastiskt jobb för min vän vilket jag uppskattar enormt mycket".
Jag får ett litet leende och ett tack av henne innan hon stänger dörren. Under tiden vi dricker vårat kaffe läser jag på ett aktivitets schema och ser att det är bingo senare under dagen.
Jag frågar min vän om hon ska delta på detta, jag får till svar "Ja det kanske hade varit roligt, men jag vill inte vara till besvär för personalen, jag kan ju titta på tv här inne hos mig istället. Dom stackarna har så mycket att göra".
Med sorgsna steg lämnar jag min vän för att åka och hälsa på en annan nära vän. Jag knackar på och öppnar dörren.
Jag hör ljud från ett av barnets rum. Där sitter en mamma och tröstar sitt barn. Jag går fram och sätter mig ner jämte barnet och frågar vad som har hänt. "Några elever som går i 4:an förstörde våran koja och när jag sa att det inte var snällt gjort så slog dom mig".
Jag hör pappan i familjen prata i telefon med någon om detta.
Jag frågar barnet om dom här eleverna brukar vara elaka mot dig och dina kompisar, "Ja nästan varje dag".
Jag frågar om det fanns någon vuxen i närheten, "Jag tror inte det fanns någon rastvakt, vi såg ingen i alla fall".
Jag kommer hem och kramar om mitt egna barn, det var verkligen en behövlig kram.
Jag läser artikeln ännu en gång och tänker "socialnämden går back med 8.5 miljoner och barn- och utbildningsnämnden 1.5.
Om det inte förs in mera pengar så betyder det att det kommer bli ännu sämre i verksamheterna för att få budgeten i balans.
Men vad vet jag, det där kanske är för komplicerat för mig att förstå.
Med tårfyllda ögon och en klump i halsen i bilen påväg till mitt kvällspass i en av kommunens verksamheter så tänker jag för mig själv "Ja, vi går i alla fall med 54 miljoner kronor i överskott".
En ledsam medborgare