
Rocktrummisen John Steel, 82, om sina 60 år med The Animals: "Inte redo att ge upp än"
Av Frida Ohlin · · Uppdaterad
KULTUR Efter tolv spelningar i Sverige kommer det brittiska rockbandet dra vidare till Polen med sin turné.
Passionen för musiken är vad som driver honom framåt. Trots att han fyllt 82 år är trummisen John Steel inte redo att lägga ner trumpinnarna och sluta stå på scenen för att bjuda publiken på The Animals enorma låtskatt.
Vår reporter Frida Ohlin fick en exklusiv intervju med trumstjärnan innan bandets konsert under onsdagskvällen i Nässjö.
– Jag känner mig lyckligt lottad, säger Steel.
Igår eftermiddag satte bandet The Animals fötterna på småländsk mark, och började förbereda sig för sitt åttonde gig på sin Sverigeturné - som tog avstamp i norr och avslutas sedan om några dagar i Malmö.
Jag träffar trummisen John Steel på O'Learys nedervåning där han vilar upp sig på en soffa. Turnélivet kan ibland vara tufft, men mestadels roligt säger han - och menar på att energin han får när han står på scenen väger upp för det slitsamma av ett liv ute på vägarna.
Just staden Nässjö är dock inget ställe han har stor koll på.
– Det känns bra att spela här. Men jag är inte riktigt säker på var vi är... Jag har varit i Sverige en del tidigare, men nog inte här. Kan du förklara var vi befinner oss? frågar John mig med en skämtsam blick.
Polen nästa
Efter Sverige är det ingen rast och ingen ro, utan med bara en dag ledigt emellan drar nästa turné igång i Polen.
Sedan väntas lite julvila innan det på nytt är dags för konserter - denna gång i hemlandet England.
Och ingen spelning är den andra lik.
– Vi spelar överallt. Allt från små bluesbarer till stora festivaler.
Låten som startade allt
Att bandet är efterfrågat är inte konstigt.
Rhythm-and-bluesbandet The Animals bildades redan 1963 av John Steel själv tillsammans med sångaren Eric Burdon i Newcastle-upon-Tyne i Storbrittaninen.
Första singeln "Baby Let Me Follow You Down" gav dem stor uppmärksamhet runt om i England, men det var först när de släppte andra singeln "The House of the Rising Sun", en tolkning av en gammal folklåt, som bandet nådde internationell uppmärksamhet.
The Animals släppte mängder av album och fick ett stort antal hits med låtar som "Dont let me be miss understood", "It's my life", "We gotta get out of this place" och "Don't bring me down".
Bandet kantades dock av interna intriger och tveksamma beslut från skivbolaget vilket gjorde att bandet bröt upp redan 1966, men har sedan dess varit både av och på med både originalmedlemmar och nya medlemmar.
Vill få tillbaka pandemiåren
Sedan 1993 valde John Steel att börja på egen kula, och har seglat vidare stadigt sedan dess och bjudit tusentals The Animals-fans på bejublade konserter.
Spelningen i Nässjö är en del i vad som kallas "Farwell tour". Men enligt John är namnet en aning missledande.
– Jag är inte redo att ge upp än. När pandemin slog till förlorade vi tre år vi hade kunnat ha på scen. Och jag lämnar inte förrän jag fått tillbaka de åren, säger John och slår nästan näven i bordet.

(Efter Sverigespelningarna fortsätter bandet till Polen. Foto: Frida Ohlin)
Att bandet kan fortsätta år efter år tror John beror på att musiken har lyckats hålla sig genom generationer.
– Låtarna håller sig bra alltså, konstaterar han.
Hur känns det att fortfarande spela samma låtar som ni skrev för 60 år sedan på varje spelning än idag?
– Jag har alltid tyckt att det är bra låtar. Det är låtar om livet, som har en mörk kant. Inte så att säga "vanlig pop". Det hade jag tröttnat på.
– Inte för att vara sådan, men jag känner med popartister som måste spela "dubibu-låtar" hela tiden. Det hade drivit mig till vansinne, säger John med ett skratt.
Inspirerad av jazz
Musiken har funnits med John Steel sedan barnsben. Hans systrar lyssnade på musikal medan hans storebror lyssnade på jazz. Något som också John fastnade för.
Han började spela instrument och köpte sitt första album.
När han blickar tillbaka på åren ser han en röd tråd i hur varje generation har på något vis influerats av tidigare generationer, för att skapa ny musik.
– Det går inte jämföra pop och rock idag mot hur den lät för 50 år sedan. Samtidigt som mycket är inspirerat från jazz- och blues från början. När jag var i 15-årsåldern inspirerades jag av 20-talsmusiker från Chicago.
– Så när vi började skriva vår musik och åkte över till Amerika för att spela minns jag att en reporter frågade: "Hur har ni lyckats komma på den här sortens musik?". Men vi hade ju inte kommit på det. Vi hade ju snott soundet, skrattar John.
Till sist, hur känns det att du än idag har möjlighet att fortsätta spela er musik live?
– Jag känner mig lyckligt lottad. Jag tycker verkligen genuint om att spela musik. Ibland kan det vara segt att åka runt överallt, men så fort du går på scenen får du den där adrenalinkicken. Så jag är glad att jag fortfarande får vara ute och spela.