
Krönika: I pakettider
Av Inger Littberger · · Uppdaterad
I SävsjöAppens krönikor skriver en rad olika personer personliga texten där eventuella åsikter är författarens.Inger Littberger skriver om ett tillfälle när det visade sig vara svårt att hämta ut ett paket.
”Så bra”, tänker jag när jag får PostNords sms medan jag väntar på min synundersökning i Nässjö. Då kan jag hämta ut paketet när jag kommer hem och behöver inte gå till stan en extra gång.
På Klingan uppger jag paketets ID-nummer för den unge mannen i kassan och han ber om legitimation. Men så säger han med sorg i rösten: ”Tyvärr kan jag inte lämna ut detta för ditt namn som mottagare finns inte här, det står bara ett streck. Jag är verkligen hemskt ledsen, men det går inte.” ”Jaha”, säger jag uppgivet, ”och vad gör jag nu då?” ”Du får antingen ringa PostNord eller låta paketet gå tillbaka till avsändaren”, svarar han. ”Jag är verkligen ledsen...” Jag kan ju inte säga att jag själv blir så glad heller. Slokörad går jag därifrån.
Vetskapen att försändelsen ligger därinne på Klingan inom omedelbart räckhåll grämer mig. Jag fattar ett raskt beslut att inta en sopplunch på Lilla caféet för att ringa till PostNord därifrån och förhoppningsvis få saken utagerad så jag kan hämta ut mitt paket innan jag går hem. Som bekant är Lilla caféet ett populärt ställe som dock är just: litet, så det blir ganska hög ljudvolym vid lunchtid.
Nåväl, snart sitter jag där med min magvänliga grönsakssoppa och söker febrilt efter ett
telefonnummer. Alla företag tycks numera rikta in sig på att undvika att uppge såväl e-postadress som telefonnummer på sina webbsidor. I stället hänvisas man till ett antal standardfrågor för att försöka få sin egen undring att stämma in på någon av dessa.
Till slut lyckas jag hitta PostNords nummer. Jag ringer och möts av en automatisk röst – jag hade inte väntat mig annat. Hon ställer mig inför olika alternativ. Är jag en privatperson eller ett företag? Jag svarar med hög röst för att överrösta bullret i lokalen: ”Privatperson”. ”Ursäkta, jag uppfattade inte”, svarar hon och jag skriker: ”Privatperson”. Till sist har hon förstått och ber mig vänta.
Jag försöker slappna av och som den förutseende person jag är klickar jag fram sms:et från PostNord för att ha alla uppgifter till hands när det väl blir min tur. Men se det skulle jag inte ha gjort! Automaten har bara tagit en andningspaus för att nu överösa mig med nya frågor och alternativ som jag i skrivande stund har lyckats förtränga.
Och nu hittar jag inte tillbaka till samtalet! Det finns inte längre tillgängligt på mobilskärmen trots att rösten fortsätter att mala på. Jag får upp telefonappen och knappar febrilt in siffror som svar på frågorna, men det hjälper inte alls då jag inte längre har kontakt med samtalet på min mobil – trots att samma samtal alltså pågår för fullt. Jag är beredd att ge upp och ringa på nytt.
Men då når mig plötsligt en mänsklig röst. Den är visserligen synnerligen svag och som jag tappat kontakten med min telefon kan jag inte slå på högtalaren. I stället prövar jag att hålla mobilen vid örat för att uppfånga den kraftlösa kvinnorösten som trots allt tillhör en levande människa. Bullret gör inte det hela lättare. Själv pratar jag på – eller snarare skriker – och förklarar mitt ärende. Då svarar den svaga stämman att hon ska undersöka saken och återkomma om en stund: ”dröj kvar”.
Att dröja kvar ska väl i alla fall inte vara några problem tänker mig men rycks genast ur denna villfarelse då en betydligt barskare kvinnoröst – denna gång automatisk – ber mig berätta vad jag tyckte om samtalet. ”Anser du att du fick den hjälp du behövde?” frågar hon och jag ska åter svara med en siffra som jag inte når. Hon ger sig inte. Snart har hela lokalen klart för sig att jag är ställd inför en fråga som jag omöjligt kan besvara. Är jag nöjd med samtalet? Vill ropa NEJ NEJ NEJ men också denna möjlighet förvägras mig. Avsluta samtalet varken vill eller kan jag – rent tekniskt. Jag har ju fått en levande människa på tråden!
Och så som genom ett under hör jag den svaga stämman igen. ”Samtalet blev visst brutet, något tekniskt fel, vänta kvar så återkommer jag.” Efter en nervpåfrestande stund återkommer hon verkligen med ett besked. Undrens tid är inte förbi. De har nu lagt in uppgiften om mitt namn i systemet MEN det tar 24 timmar innan detta är verkställt så jag ombeds återkomma efter ett dygn och hämta försändelsen på Klingan.
När jag kommer tillbaka nästa dag står ett par före mig i kön. De har samma problem som jag och ombeds kontakta PostNord. Sen är det min tur: det olycksaliga strecket är fortfarande kvar, men den unge mannen i kassan konstaterar att han ser att mitt namn står på paketet så det ska gå bra att hämta. Hans kollega från igår bekräftar att de fått klartecken redan föregående kväll att lämna ut det. Och så äntligen står jag där med mitt paket i handen, lycklig som om jag vunnit högsta vinsten.
Detta hände vid jultid för ett par år sedan. Nu är vi där igen och jag tänker med medömkan på alla som glada i hågen går för att hämta ut sina julpaket men i stället hamnar i en byråkratisk och omänsklig mardröm som kunde varit framskapad av Kafka själv. Jag kunde berätta om fler situationer när jag inget högre önskat än att få höra en mänsklig röst i stället för att tvingas kommunicera med en talmaskin. Men det får bli en annan gång.