Jag hade förmånen att få guida lite i statarstugan i somras, när det var öppet hus på Eksjöhovgårdsområdet. Här bodde min mamma och hennes syskon i slutet av 30-talet tillsammans med mormor och morfar, vilket gjorde guidningen ännu roligare.

Jag är infödd sävsjöbo och badade mycket i Eksjöhovgårdssjön. Vi lekte också en hel del i Djurgårdsängen, ungefär där Djurgårdsstugan ligger idag. Så jag växte upp med statarstugan och all kultur runt denna, och omedvetet
skapades nog mitt intresse ”för det gamla” redan då.

Någon vecka efter guidningen skulle jag åka ner och se till att allt var stängt och låst i stugan. Det blev lite sent och det hade redan börjat skymma. Jag låste upp, gick in och allt såg bra ut.

Men så hörde jag någon säga: Vad fint ni har gjort här.

Jag vände mig mot dörren, men det var ingen där. Börjar väl bli mörkrädd och hör röster, var min första tanke. Men så hörde jag det igen. Riktigt så här fint hade vi det inte när far och jag bodde här.

Jag gick runt i rummet och köket, större var det ju inte, men såg ingen. Så med ens kände jag igen rösten. Jag blev iskall, för det var mormors röst. Men hon hade ju varit död i 50 år...

Visste inte om jag vågade svara henne, kände mig både dum och rädd, men måste ändå fråga. Är det du mormor? Bodde ni verkligen sju personer här? Mamma och hennes syskon måste ju ha varit mellan 10 och 18 år.

På sommaren gick det väl an. Då kunde vi vara ute mycket ochtvätta oss i sjön, men på vintern var det värre. Då lade vi flera lager trasmattor på golven för att hålla värsta kylan borta. Jag minns en gång när jag hade lagt varmvattensflaskor i sängarna hos barnen. På morgonen hade vattnet frusit, då var det kallt. Men... Har ni låtit diket växa igen? Var kyler ni mjölken nu? Och så igenvuxet det är här.

Jag skymtade henne i dörröppningen. Det verkade som om hon blev synlig ju mer upprörd hon blev.

Här hade vi en fin grusgång med rabatter upp mot godsägarens. Och sen gick vägen bort till lagårn där och... Men vad har ni gjort med dasset och vebon? Det är ju finare än huset. Har ni blitt rent tossiga?

Hon vände och gick in igen.

Mormor, kan du inte berätta lite hur ni hade det. Mamma har berättat att morfar var statare. 

Berätta och berätta. Det är väl inget att berätta, helst vill man glömma eländet.

Jag log för mig själv. Hon kunde fortfarande vara tvär och korthuggen. Men så fick hon syn på gungstolen i andra lägenheten. Prövade den försiktigt.

Vilken lyx, en sådan ville jag alltid ha. Men när skulle jag ha hunnit sitta i den, suckade hon.

Var det så mycket arbete, undrade jag försiktigt. Konturerna av henne försvann sakta, men gungstolen gungade stillsamt. Så började hon.

Du förstår att statare var en slags dräng utan anställningstrygghet och egentlig lön. Man blev städslad för ett år, sedan bytte man till en ny gård. Lönen bestod mest av potatis, mjölk och lite utsäde. Var det en bra bonde kunde man få hålla en gris.

Men var det en dålig bonde, så blev det skummjölk, halvrutten potatis och inget utsäde. Bonden skulle ha sitt först. Det skulle vara en liten kontant ersättning också. Men på förra stället hade Gunnar nästan en halv årslön innestående, som han aldrig fick ut.

Jag steg upp klockan fyra för att mjölka. Korna skulle mjölkas tre gånger om dagen. Sedan skulle vi ta hand om det som odlats. Tvätta, bära in ved, laga mat, se till att barnen kom iväg till skolan och så vidare. Ibland fick godsägarens fru för sig att något skulle göras. Då var det att lägga allt annat åt sidan. Men allt det vanliga arbetet skulle ändå göras.

Barnen var duktiga och hjälpte till och Gunnar var snäll och arbetssam. Även han hade långa dagar. Arbete med djuren i första hand men även övriga jordbrukssysslor. Han var nog inte särskilt religiös, sa hon eftertänksamt.

Han och följde inte alltid med till kyrkan, trots att vi hade så nära. Tyckte att djuren var viktigare. Men han blev aldrig riktigt vuxen, fnissade hon.

Han tyckte hela livet var en lek. Det var väl därför vi orkade med att leva så här. Fast å andra sidan visste vi ju inget annat.

Jag hörde hur hon suckade och gungstolen stannade. Hade jag hört henne eller hade sinnet spelat mig ett spratt?

Stängde och låste. Blev stående en stund och tittade på stugan och området runt den.

Det var nog vackrare här förr med en fin grusgång och rabatter. Kanske var de lyckligare också trots det kärva och nödtorftiga livet de levde.

Allt var inte bättre förr, men kanske något.

Björn Karlstad