▪️Denna text är en krönika och eventuella åsikter som uttrycks är skribentens egna.

Härom veckan satt jag och plockade fram kort till min släktforskning. Jag fick fram ett par kort på mamma och mormor och blev sittande och funderade över vad de hade lämnat efter sig till mig.

Berättelser om tomtar, vättar och annat oknytt var det första jag kom att tänka på. Det var både roliga och ibland även spännande och lite skrämmande berättelser jag fick höra som barn. Men det var ju, trots allt, bara sagor i mina öron. 

Både mormor och mamma var uppvuxna på landsbygden. Mormor i början av 1900-talet och mamma i mitten, utan det flöde av ljus och ljud vi har idag, och de hade väl med sig den tidens verklighet i sina berättelser. 

Själv växte jag upp i Sävsjö med ljus inomhus, gatlyktor och reklamskyltar. Det var aldrig riktigt mörkt, inte ens i lilla Sävsjö.

Jag tror att båda verkligen trodde på sina berättelser om vättar och gårdstomtar. I alla fall var de inte helt säkra på att de inte fanns. Samma sak var det nog med mammas syskon. Man kunde ana det lite då och då när jag pratade med dem.

Sedan var det alla underliga förmaningar man fick. Minns ni? "Ät inte äppelkart, då får du barnförlamning." "Svälj inte vindruvskärnor, de hamnar i blindtarmen." "Lägg inga nycklar på bordet, det betyder otur." "Gå inte på varsin sida om lyktstolpen, då blir ni osams." 

Praktiskt skrock, men lite jobbigt eftersom både mamma och mormor levde efter dessa.

Andra var: "Vissla inte före frukost, då gråter änglarna" eller mamman visste inte att barnen var tokiga förrän de sjöng vid matbordet.

De hade väl en viss fostrande betydelse, men jag förstod, eller förstår, inte om mamma och mormor trodde på dem eller ej. Eller om det bara var ett sätt för dem att få lite hyfs på oss barn.

Annat var det med tomtarna och vättarna. De tog de på större allvar. Det var noga med att inte kasta ut varmt vatten på backen. Då kunde man skada vätten och han blev arg.

Samma sak med gårdstomten. Inte tala illa eller förarga honom. Blev han arg, så gick det illa för gården. Han kunde till och med flytta. Och då var risken överhängande att skörden slog fel, korna sinade och hönsen slutade värpa.

Det gällde att hålla sig väl med honom, men inte skämma bort honom. Då blev han lat. Jag vet att jag tyckte det var konstigt att han blev lat, och i mitt tycke otacksam, när man hjälpte och underlättade hans arbete på gården.

Både mormor och mamma var ju, som sagt, uppvuxna på landet. Någon gång på 40-talet kom de till Sävsjö och blev stadsbor, även om de bott i statarstugan på Eksjöhovgård tidigare. Men det var ju landsbygd på den tiden.

I Sävsjö "såg" man inga tomtar längre. Det var ljus och ljud över allt och hela tiden. Så deras inställning till dessa väsen förändrades väl lite med tiden. 

Men ändå... osäkerheten fanns där. Kanske de ändå var verkliga och fanns där ute. De kanske bara inte hördes och sågs lika lätt som på den mörka landsbygden.

Det fanns många sådana här berättelser både hemma och hos mormor. Särskilt vid jularna kom skrönorna om galoppson och andra hemskheter fram. Galoppson var en stor och elak spöksugga som plågade människor. Jag kan fortfarande förnimma tanken på smärtan, om hon skulle få upp mig på ryggen, och hur den vassa borsten skulle skära i rumpan. 

Kanske var de äldre, trots nya tider, lite rädda att det skulle finnas "något" där ute som kunde ta oss barn. Eller så var det bara ett sätt för dem att få oss kusiner lugna och inte springa ute för sent på kvällen. Vi var ju många när alla samlades, så det var kanske inte så lätt att hålla ordning på oss. Men någonstans fanns nog osäkerheten kvar hos dem hela livet. De hade ju "sett" vättarna och det kunde man aldrig ta ifrån dem.

Ja, den barndomen. Konstigt att man inte blev konstigare än man är. Både jag och mina kusiner har blivit stadgade människor trots massor av tomtar, vättar och annat oknytt vi burit med oss genom livet. Men jag som själv flyttat ut på landet, som vuxen, tittar gärna lite extra omkring mig när jag går ut i trädgården på kvällen. Det prasslar och rör sig i skogsbrynet, något som jag inte får riktigt kläm på vad det är.

Det finns en liten osäkerhet även hos mig, om det ändå inte finns en gårdstomte eller vätte kvar i Hultagård.