▪️Denna text är en krönika och eventuella åsikter som uttrycks är skribentens egna.
För ett tag sedan besökte jag gubbafikat i Rörviks frikyrka, detta utomordentligt fina initiativ att bjuda in oss gubbar en gång i månaden för att skvallra, prata om gamla minnen och lösa alla världens problem.
Ljudnivån blir ganska hög så det är oftast bara de närmaste man kan prata med och vi satt några personer intill varandra som kom in på ett lite annorlunda ämne. Hur det kom sig vet jag inte, men det handlade om att det är viktigt att säga hej till varandra och då inte bara till de man verkligen känner utan också till okända. Det kan öppna dörrar som så småningom kan leda till nya relationer och kanske djupare bekantskap. Och vad är inte viktigare i dessa tider där utanförskap och social isolering tenderar att breda ut sig.
Vi satt där och spånade i ämnet då det dök upp ett minne från min barndom i Sävsjö.
Jag gick högstadiet på Hofgårdsskolan i Sävsjö. Min väg till skolan var kanske femton till tjugo minuter beroende på färdsätt. Det var på den tiden då det var otänkbart att föräldrarna skjutsade med bil. Det handlade istället om att gå, cykla eller att åka spark. Just spark var något vi använde ofta då det på den tiden fortfarande var gott om snö på vintrarna och vägarna inte sandades som idag.
Efter att jag tillryggalagt ungefär halva sträckan brukade jag ofta stöta på ett par andra pojkar på väg till samma skola. Av okänd anledning fann de ett nöje i att mobba mig med allt starkare uttryck. Det började verbalt och fortsatte med mer eller mindre handgemäng. Vid ett tillfälle handlade det om att jag blev brynt, som vi kallade det, då man tryckte ned ansiktet i blöt snö. Vägen till skolan blev efterhand alltmer frustrerande och ibland tog jag andra vägar. Stötte vi ihop så tittade jag bort och undvek deras blickar och gick åt ett annat håll.
Men allt eskalerade och jag funderade mycket på hur jag skulle göra för att få det att upphöra.
Så kom jag på en idé som man i den åldern kanske inte i första hand tänker på. Tänk om jag skulle försöka bli vän med dem istället för att göra allt för att undvika att stöta på dem.
Nästa gång jag tog mig till skolan och såg de två pojkarna tittade jag direkt emot dem, höjde armen och ropade ”HEJ”. Reaktionen blev förvånande. De blev helt överrumplade och visste knappt hur de skulle reagera. Efter en stund samlade de sig dock och skrek tillbaka att vi inte alls var vänner. Men något mer blev det inte.
Jag fortsatte på min inslagna väg och efterhand blev det allt bättre. Det slutade med att om inte jag hejade först så gjorde de det. Trakasserierna upphörde helt och min skolväg var äntligen trygg igen.
Detta minne har jag aldrig glömt och, mer eller mindre, har det på något sätt undermedvetet följt mig genom livet. Jag tror att det kan vara något som går under uttrycket ”vända andra kinden till”.
I vilket fall så räddade det min situation då och jag tror att vänlighet och omtanke fungerar och skulle behövas mer i den värld vi lever i nu!
Ifall det är två personer som känner igen sig i den här historien så faller ingen skugga över dem. Istället fick jag en insikt som jag kunnat ta med mig genom livet.
/Bennie Gunnarsson
