▪️Denna text är en krönika och eventuella åsikter som uttrycks är skribentens egna.

För ett antal år sedan blev jag ombedd att kåsera vid en samling i Bodafors kyrka över valfritt ämne. Jag talade om Facebook som då var en ganska ny företeelse i mitt liv. När jag nu läser det gamla manuset ser jag att den text jag trodde var helt föråldrad i mitt tycke stått sig riktigt bra. Här följer en något förkortad version:

För några år sedan gick jag med på Facebook. Liksom så mycket annat i livet har Facebook både för- och nackdelar. En fördel är att vänner och släktingar som bor långt från varandra kan hålla kontakten på ett smidigt sätt. Det är bekvämt att kunna nå alla som man är Facebookvän med på en och samma gång. En annan trevlig sak är att man kan få kontakt med människor som man inte hört från på länge. Plötsligt kommer de nära och man kan till och med få veta mer om dem än man har gjort tidigare. Man kan skicka en hälsning på födelsedagen och man kan skriva en medkännande och uppmuntrande rad om någon är sjuk eller har något annat problem. 

Man kan också få nya bekantskaper via Facebook, ja det händer säkert att folk numera träffar sin blivande äktenskapspartner här. 

Tyvärr finns det också nackdelar med Facebook. Ofta hör vi om mobbning på nätet. Människor sprider elaka budskap om varandra. En annan otrevlig sak är kapningen av Facebookkonton. Jag hörde om en pojke som råkat ut för detta. ”Kaparen” skrev till pojkens vänner som om han vore pojken själv att han behövde pengar för att köpa julklappar till sina föräldrar och bad vännerna sätta in en summa på hans bankkonto. Några blev lurade och skickade pengar till det falska kontot och ni kan ju själva räkna ut vem som stoppade dessa pengar i egen ficka. Visst känner man sig liten och hjälplös när man hör om sådant.

George Orwell publicerade 1949 romanen 1984. Det är en hemsk framtidsbild Orwell målar upp, men tyvärr måste vi konstatera att en del av det han diktar om blivit verklighet. Kontroll och övervakning under mottot ”Storebror ser dig” hör till det dagliga livet i Orwells roman och denna slogan har ofta kommit för mig under senare år då jag hört om olika övergrepp på nätet. Rent konkret visade det sig att storebror verkligen ser mig då jag fick en förfrågan från Facebook om jag kände en viss Eva Olsson och ville bli vän med henne på detta forum. Jag känner mycket riktigt en Eva Olsson, men hur kunde Facebook veta det? Någon måste övervaka min e-postkommunikation med Eva. För säkerhets skull uppträder jag under pseudonym på Facebook och jag har inte lämnat ut min ordinarie e-postadress. Men Storebror tycks veta allt!

Säkert kan det ständiga facebookanvändandet skapa ett beroende. Flera av mina vänner tar regelbundet paus från Facebook av denna anledning. Förr i tiden läste barn aftonbön innan de somnade; nu läser många av dem i stället senaste nytt på Facebook. Jag befarar också att det eviga ”facebookandet” gör många unga människor okoncentrerade så att de får svårt att klara skolarbetet. 

Det är inte så ovanligt att medlemmar av samma familj som lever under samma tak kommunicerar över Facebook i stället för att tala med varandra öga mot öga. En mor kan via Facebook be sin dotter i rummet bredvid att gå och göra en kopp kaffe åt henne. Och när ungdomar träffas sitter de med näsorna över varsin dator i stället för att samtala med varandra. Vi kan le åt detta, men vad säger det egentligen om vår uppfattning av våra närmaste, har vi slutat att se andra människor, också de som står oss närmast? Har vi blivit osynliga för varandra? 

Begreppet vän har också fått en ny betydelse på Facebook. För mig är en vän någon som jag har en mer eller mindre nära relation till. Någon som jag kan tala med om det mesta i livet. Författaren Alice Lyttkens sa en gång att hon hade ytterst få vänner, och då menade hon vänner i kvalificerad mening. Människor som verkligen betydde något för henne. Sådana vänner kan man inte ha så många. Men på Facebook är det inte ovanligt att folk har 500 eller 600 vänner. Ordet vän har alltså fått en mycket uttunnad innebörd, frågan är om det ibland ens rör sig om flyktiga bekantskaper. För ungdomar är det viktigt att känna sig uppskattade och populära och det blir lätt en tävling om vem som har flest vänner på Facebook. 

Ibland blir jag häpen över vad folk skriver på Facebook. När någon skrev att osten som hon ville äta av stod i kylskåpet och att hon måste resa sig och gå till nämnda kylskåp för att ta fram den, blev jag på samma gång full i skratt och nästan rädd. I stället för att utföra den enkla handlingen att gå till kylskåpet och hämta osten gör hon sig omaket att skriva om detta på Facebook. Känner hon sig så ensam att hon måste upplysa alla sina Facebookvänner om minsta lilla triviala detalj i sitt vardagsliv? Inte underligt om folk blir stressade då de måste dokumentera allt de gör. Och vem orkar läsa? Dessutom gäller det inte bara att läsa, helst ska man också kommentera allt vad ens vänner gör och säger. Och kommentarerna blir ibland, liksom de så kallade statusuppdateringarna, väldigt triviala.  


Samtidigt blir bilden vi målar upp av oss själva ofta glättig. Få skriver om sorger och bekymmer. I stället får vi det att framstå som om livet bara består av fest och äventyr. Inget fel i sig kanske men för den som inte fått del av detta livets goda kan jämförelsen bli plågsam. 

Låt mig ändå sluta som jag började – i positiv anda. En vän till mig är med i gruppen Djurakuten på Facebook. Det ger henne möjlighet att informera sina vänner om katter och hundar som är i nöd och behöver nya ägare. Det finns också grupper för många andra behjärtansvärda ändamål. 

Jag blir också glad då jag läser inlägg från vänner som är tacksamma och delar med sig av vardagens små glädjeämnen. Som prästen Lena som skriver att hon är lycklig över att allt är som vanligt, att hennes närmaste är friska och att barnen trivs i skolan och förskolan. Och så här skrev en annan vän i våras: ”Har tillsammans med syrran besökt en härlig handelsträdgård och köpt ljuvliga violer. Skrattat i bilen hem och känt mig så glad. Visst är det underbart med vanliga dagar som genom sin anspråkslöshet blir till stora, minnesvärda och levande dagar i livet.”  

Så långt min gamla text. När jag skrev den kunde jag inte ana att jag själv småningom skulle få över 600 vänner på detta forum. Inget går förstås upp mot att möta vänner i verkliga livet men som ett komplement är Facebook inte alls dumt! 

Storebror förnekar sig inte. Snarare är hans närvaro än mer kännbar. Om jag söker på internet efter en skärbräda översvämmas jag av reklam för ett otal olika skärbrädor nästa gång jag loggar in på Facebook. Dessutom har alla dessa annonser en tendens att osynliggöra vännernas inlägg. 

Nyss fick jag via Facebook kontakt med en nybliven 18-åring: Lovis, barnbarn till min avlidna mammas kusin Britt-Marie. Jag berömde några häftiga foton på hennes sida, varpå den unga damen svarade: ”Använder inte Facebook så mycket men tack!” ”Kanske mest vi gamlingar som använder Facebook”, replikerade jag och fick ett hjärta som kommentar av älskvärda Lovis.

För så är det uppenbarligen: Facebook är tämligen ute bland de yngre. Nu har sagda Facebook i alla fall gett mig stoff till en krönika. Gott så!