Vad är viktigt för dig – på kort sikt och i det långa loppet?

Den frågan landade mitt på bordet under en kväll i Stockaryd nyligen. Föreningar och församlingar hade samlats för att samtala om temat "Hela människan, hela livet", och det blev en kväll som väckte tankar som dröjt sig kvar långt efteråt.

Samtalen var öppna, föreläsningarna personliga och berörande. I en tid där stress och oro ligger som ett konstant brus runt oss, blir sådana här möten ovärderliga. De hjälper oss att inte fastna i det tunga, utan också våga lyfta blicken och se det ljusa, det hoppfulla. För det finns där!

En viktig insikt den kvällen var hur mycket vi vinner på att sätta det som händer nu i ett större sammanhang. Att bära med oss erfarenheter från tidigare, tuffa tider kan ge både kraft och perspektiv. Jag tänker själv tillbaka på min tonårstid i Rörvik. Sång och musik var en naturlig del av vardagen, hemma, i kyrkan, på radion. Lasse Berghagens "Kom och sjung en enkel sång om frihet" låg etta på Svensktoppen, och Hoola Bandoola Bands klassiska fråga "Vem i hela världen kan man lita på" hördes ofta genom högtalarna. Texterna speglade tiden vi levde i. 

För mig var det en trygg uppväxt, men världen omkring var långt ifrån lugn. Krig, konflikter och oroligheter var ständigt på nyheterna och runt fikaborden. Konsekvenserna sipprade in även i lilla Rörvik. Ett särskilt minne är oljekrisen 1973, inte minst för att jag just då hade köpt en kromad och vinröd ny Crescent E-Type av Kalle i Nässja. Plötsligt krävdes ransoneringskort för att tanka på macken mitt i byn, och moppeturerna fick begränsas. Världens kriser blev plötsligt påtagliga även för mig som tonåring.

Mikael Wiehes text och fråga "Vem kan man lita på?" känns ännu mer aktuell idag. När jag nu lyssnar på den sången igen slår det mig hur träffande texten fortfarande är. I en värld där en av de största demokratierna styrs av en ledare som avfärdar klimatkrisen som nonsens, där media kallas "fake news" och där lojalitet ofta väger tyngre än sanning, är det inte konstigt att tilliten sviktar. När dessutom informationsflödet aldrig tar paus och konspirationsteorier florerar, blir det allt svårare att veta vem man ska tro på. Men kanske är det just nu som vi, du och jag, behöver vara en motkraft. I det lilla, i vardagen – genom att visa att vi förtjänar tillit. Genom att våga tro gott om varandra.

För vi kommer inte undan. Nyhetsflödena pockar ständigt på. Algoritmerna matar oss med oro, ilska och misstro. Och mitt i allt detta är det lätt att känna sig liten och maktlös. Det är nu vi behöver fler kvällar som den i Stockaryd. Fler samtal. Fler möten. Mer medmänsklighet. Vi behöver stå sida vid sida, även när vi inte tycker lika. För det är så vi bygger trygghet. Det är så vi försvarar demokratin och det öppna samhället – tillsammans.

Det börjar i det enkla. Ett "hej" på gatan. Ett "hur mår du?" i kassakön på Tempo. Ett ögonkast som säger: "Jag ser dig."

För om vi slutar se varandra, om vi börjar misstänka, tiga och dra oss undan, då förlorar vi något viktigt. Då börjar sprickorna växa. Det ansvaret bär vi alla. Du och jag, vi formar det samhälle vi vill leva i. Varje dag!

Nu går vi in i den tid som kyrkan kallar stilla veckan. Kanske kan vi den här veckan låta tempot sjunka något och ge plats för eftertanke. Fundera ett extra varv över den där första frågan: Vad är egentligen viktigt – på kort sikt och i det långa loppet?

Jag vill uppmuntra dig att besöka någon av de gudstjänster som ordnas i vår kommun. Låt dig påminnas om påskens budskap, om Kristi lidande och död, men också om att det inte är döden som får sista ordet utan uppståndelsen.
Påsken bär med sig hopp och en kärlek som segrar, mot alla odds!