I Anders Schöns artikel ”De första svenskarne i Kansas” i kalendern Prärieblomman för 1912 återfinns på sidan 191 två porträtt. Det är de båda svågrarna P. J. Peterson och Anders Palm som avbildas. Per Josua Peterson var min fars farmors kusin. Tack vare att han med småländsk envishet fortsatte att gräva guld mot alla odds tills han fann det som skulle bli den berömda Little Annie-guldgruvan i Colorado fick han ett omnämnande i mitt släktregister. Annars skulle jag aldrig ha fått vetskap om hans existens och jag skulle heller aldrig ha stött på namnet Anders (Andrew) Palm, den man som 1864 gifte sig med Per Josuas syster Charlotta Gustava (född 1835 och i sitt nya hemland kallad Charlotte). 

Porträttet av Anders visar en man vars hår, skägg och mustasch redan hunnit vitna. Han bär den tidens hornbågade små glasögon eller snarare pincené vilket ger honom ett distingerat och intellektuellt utseende. Det fryntliga leendet lyser dock upp hela bilden och ger intryck av en sympatisk människa, uppklädd inför det högtidliga förevigandet – är det rentav en medalj som skymtar på rockuppslaget? Kanske ett hederstecken på hans medlemskap i Grand Army of the Republic (som unionist var han med och slogs mot rebellgeneralen Sterling Price och hans styrka i slaget vid Big Blue i Missouri 1864).

Anders Palm föddes den 30 april 1835 på gården Killeröd i Billinge socken i Skåne. Hans föräldrar var åbon Pehr Christensson och Bengta Andersdotter. I familjen föddes åtta barn, Anders var det sjätte i ordningen. Endast tre år efter hans födelse dör fadern i fläckfeber (en allvarlig infektionssjukdom), bara 47 år gammal. Anders utbildar sig till smed i Lund och beger sig några år senare till Göteborg där han får anställning vid Lindholmens mekaniska verkstad. Tillsammans med tre andra anställda reser han i maj 1857 till Amerika med det norska segelfartyget ”Uniona” för att studera de nyaste metoderna på det mekaniska området. 

Efter fem veckor och diverse intermezzon anländer man till Boston. Det är lätt att föreställa sig den pirrande och förväntansfulla känsla som behärskar den unge Palm då han nu beslutar sig för att ta sig västerut för att utforska det nya landet. I april 1858 reser han via New York till Chicago för att därifrån ta sig till St. Louis. Här stiger han på en ångare uppför Missourifloden till Lexington och beger sig kort tid därefter vidare till Wyandotte, Kansas. 

Efter diverse äventyr hamnar han i Bloomington i Douglas county där han uppför en smedja och en vagnmakeriverkstad. Som om inte detta verksamhetsfält skulle räcka beger han sig 1859 till Osage county för att erhålla ett frihemman om 160 acres (64,7 hektar). 

Men allt är inte en framgångssaga för den unge Palm. En cyklon sopar bort både smedjan och verkstaden och han måste bygga upp allt på nytt. När han köpt tredjeparten i Bloomington Saw & Grist Mill utsätts firman för överfall av ett gerillaband och kvarnen – för en sådan var det alltså fråga om – förstörs. Då bildar den tålmodige Palm bolag med en annan man och bygger upp kvarnen på nytt, dock säljer han snart sin andel i företaget och flyttar hösten 1862 till Lawrence där han ingår bolag med J. H. Wilder för att börja tillverka jordbruksredskap. 

Men Palm har sina egna planer och drömmer om en ny väderkvarn långt utöver det vanliga. Ett maskineri på åttio hästkrafter kostar sina modiga 10000 dollar, som de båda kompanjonerna får låna av en engelsman.

Nu gäller det bara att bygga kvarnen och här litar Palm endast till sina landsmän. I november 1862 reser han till Sverige och efter sex månader i det gamla hemlandet återvänder han med tolv skickliga arbetare inom mekanik och snickeri. Den 1 juli 1863 börjar konstruktionsarbetet. Det får ett otäckt avbrott då överste Quantrells gerillaband anfaller Lawrence och även passar på att förstöra Wilders och Palms verkstad. Det är med nöd och näppe som Palm och hans medarbetare undkommer med livet i behåll.

Den sege skåningen ger sig dock inte utan lyckas återställa verkstaden och anskaffa nytt material till kvarnen som kan tas i bruk i maj 1864. Den mal såväl majs som vete, och påhittig som Palm är finner han på att uppföra verkstadslokaler runt om kvarnbyggnaden för att maximalt utnyttja den kraft som kvarnen genererar. ”Den gamla svenska väderkvarnen i Lawrence” som den kallades ansågs inte ha sin make i hela Förenta staterna. Storleken var lika ansenlig som konstruktionen var sinnrik. 

Om mjölnaren befann sig på någon av de övre våningarna då en kund kom behövde han inte bemöda sig med att gå ner. Kunden drog i en klocksträng, och mjölnaren gick till ett talrör som löpte genom hela kvarnen och kunde med hjälp av detta tala med kunden lika behändigt som om han haft tillgång till en mobiltelefon. Ett uppfordringsverk sänktes ner till farmarens vagn där han lassade sin säd för att lika geschwint få sitt mjöl i gengäld. 

Se där några av alla fyndiga anordningar i denna för sin tid ytterst effektiva kvarn. Kvarnen var i funktion ända till den 31 juli 1885 och fick stå kvar som ett minnesmärke under ännu ett antal år.

Palm vilade aldrig på lagrarna. Efter inbördeskriget såg han till att utvidga firman Wilder & Palm så att dess affärsförbindelser sträckte sig över hela staten. År 1880 ombildades den till aktiebolag med Palm som president. Fem år senare gick den dock omkull. Men Palm visade åter prov på sin outsinliga energi och återkom framgångsrikt som både redskapshandlare (som uppfinnare inom redskapsbranschen hade han flera patent), smed och vagnmakare. 

Han var dessutom en aktiv föreningsmänniska. Först när det nya seklet gick in drog han sig tillbaka till sitt hem vid den gamla väderkvarnen där han dog den 5 november 1906, sju år efter sin hustru. Paret fick tre söner och två döttrar, av dessa lät sonen William särskilt tala om sig. Han blev advokat i Denver, Colorado. Allt detta kan ni läsa om i min artikel ”En av de första svenskarna i Kansas” i Emigranten 2015:1.