"Vi vill ge tid och omtanke – men vi hinner inte"

Jag jobbar som undersköterska på ett särskilt boende. Jag trivs med mitt jobb och älskar att arbeta med de äldre. Kollegorna är fantastiska, men ändå går jag hem trött, ledsen och frustrerad nästan varje dag.

Vi är för få personal och scheman ger oss ingen chans till riktig återhämtning. Det gör att vi inte hinner det viktigaste – att sitta ner, prata, hålla en hand, lyssna. Istället springer vi mellan uppgifter, avdelningar och möten.

När någon med demenssjukdom blir orolig eller aggressiv tar det ofta all vår tid och energi, och då blir andra boende lidande. Det gör ont, för vi vet att de också behöver oss.

Det handlar inte om att vi inte vill. Det handlar om att vi inte hinner.
Scheman är pressade, återhämtningen obefintlig, och ansvaret växer hela tiden. Förutom vård och omsorg ska vi nu också hinna med träning, apoteksärenden, köksarbete, städning av alla allmänna utrymmen – och ändå få höra att vi borde hinna mer.

När vi skriver avvikelser eller tillbud – som vi ska – blir vi ofta ifrågasatta istället för lyssnade på. Vi känner oss nedvärderade, trots att vi är den yrkesgrupp som bär hela verksamheten på våra axlar.

Vi vill så mycket. Vi vill ge trygghet, närhet och värme. Men vi behöver bli fler, få bättre scheman och tid till återhämtning – annars orkar vi inte längre.
Vi vill ge omsorg – inte bara vård.
Vi vill ha tid att se människan, inte bara behovet.
Men vi kan inte längre trolla med tiden eller orken.

Jag älskar mitt yrke och jag är stolt över att vara undersköterska. Men just nu känner jag mig mer trött än stolt.

Det är dags att någon lyssnar på oss som står där varje dag, dygnet runt, och försöker hålla ihop en vård som inte längre håller ihop sig själv.

Till chefer, politiker och beslutsfattare:
Ni måste börja lyssna på oss som står närmast de äldre. Ge oss förutsättningar att göra vårt jobb på riktigt – för de äldres skull, och för att vi som arbetar inom vården ska orka finnas kvar.