Under klarblå och solig himmel går jag sakta upp mot den vackra hembygdsparken.
Redan halvvägs upp på den nygrusade gången möts jag av vacker sommarmusik.
Det är Arne Roos med ett gäng glada spelemän som hälsar oss välkomna.

Jag går bort mot Ljungaboden där JO Johansson med fast hand leder klädningen av midsommarstången.
"I år blir det inte bara grönt i stången" säger han.

Vi har fått så mycket blommor så allt kan inte användas.
Det är roligt när alla hjälps åt, kommer med blommor eller klär stången.

Det märks att folk tycker att midsommar är både viktig och rolig.
Så det finns nog en anledning till att många kallar midsommar för Sveriges rätta nationaldag.

Så hör jag den: Gärdebylåten. Taktfast och välkänd.
Det ligger också en uppmaning i den: "Upp med stången, nu marscherar vi."
Bärarna är en blandning av män och kvinnor, gammal och ung. 
Så hör jag ett glatt "tjattrande", som jag inte förstår, från några flickor. Det är spanska besökare, säger någon.

Så går marschen till tonerna av Gärdebylåten upp mot backstugan.
Med gemensamma krafter, och lite stönande, kommer stången på plats. Det ser lite våghalsigt ut, men allt går lugnt och stilla till.

Minst 500 personer har kommit, hör jag ordförande Bertil Zettergren säga belåtet.
Och vilken internationell samling av människor. Det är en fest och gemenskap för alla, precis som det ska vara, fortsätter han.

"Bana väg" ropar någon. Musiken kommer. Nu ska vi dansa.

Under ledning av Caroline Wiklund så hoppas det grodor, körs ner i diken med kråkor och andra tokigheter till välkända leksånger.

Allt avslutas med raketen, på en ljudnivå som inte står NASA:s raketer långt efter.
Så drar jag mig ner mot kaffeståndet, där kön ringlar lång.
Kaffe och småkakor i all ära, men inget slår en äkta småländsk ostkaka..

Lite konstig smak och konsistens tycker någon av våra utländska vänner. Men av farten att döma hur fort den försvinner, så uppskattas den även hos dem.

"Hej", jag hör någon ropa. Det är Maj Sofi Andersson. Högröd och med ett leende över hela ansiktet.
"Allt håller på att ta slut, men det ordnar sig" säger hon innan jag bara ser ryggen på henne där hon försvinner i folkvimlet.


Foto: Privat 

Jag går sakta upp mot marknadsboden. Ostkakan får vänta lite.
Det tar lite tid att komma fram, för det här är dagen då man träffar gamla och nya vänner.
För att citera Elna Nilsson i en gammal Sävsjöfilm: "Det pratas och pratas och pratas."

Uppe i marknadsboden träffar jag Kenneth Andersson vid chokladhjulet.
Vem han är? Ingen vet vem Kenneth är, men säg Kulan så vet alla skrattar han.

"Vad folk det är, hjulet har gått varmt och jag har nästan fått blåsor i händerna.
Men det tar jag, för alla är glada och pratar", hinner han säga innan en ny grupp spelsugna kommer.

Under tiden har spelemännen åter intagit scenen och bjuder oss på en bunt glada melodier. Att de tycker det är roligt kan man både se och höra.

Värmen börjar ta ut sin rätt och jag drar mig sakta mot utgången.
Man vill egentligen inte gå hem.
Det är så många jag inte hunnit prata med, men jag återkommer nästa år igen och får ta igen alla missade samtal då.

"Glad midsommar" hörs från flera håll när jag glad och belåten styr kosan hemåt.

Björn Karlstad 
Sävsjö Hembygdsförening