1999 flyttade jag till Hultagård efter att ha haft hus där sedan 1992 och där trivdes jag bra. Det var liv och rörelse, framför allt i och runt affären. Så lades affären ner år 2000. Handlaren, eller ”knallen” som han allmänt kallades, gick i pension.
I samma veva lades också sorteringsgården ner. En fin och välskött sorteringsgård som nyttjades av oss och de närmsta byarna runt omkring. Den sköttes av bygdegårdsföreningen och det var alltid snyggt och rent där. Detta var nog början till tystnaden som skulle komma.
En dag i våras när jag som vanligt åkte genom Hultagård slog det mig. Vad tyst och öde det är. Det hade väl egentligen varit så sedan 2000 när affären lades ner, men jag hade inte tänkt på det innan. Plötsligt gick det upp för mig hur viktig affären hade varit för byn.
Hultagård, liksom de flesta andra mindre byar, var levande samhällen så länge affärerna fanns kvar. Jag upplevde sedan samma sak när hustrun och jag åkte ”Rusken Runt” senare på sommaren. Eftersom odling och hantverk inte är mitt stora intresse, började jag titta mer på byarna, och husen där, när vi åkte igenom dessa. Då upplevde jag samma sak som med Hultagård. Tomma före detta affärer och boningshus.
Affärerna hade varit en naturlig samlingspunkt, men nu fanns inte dessa längre. Ville man veta något, så gick man dit. Där fanns alltid någon som hade hört de senaste nyheterna.
Man hade också en viss koll på varandra. Skvaller och nyfikenhet har jag hört många utombys säga. Ansvarstagande och omtänksamhet vill jag kalla det. Det var ingen som låg död i flera veckor hos oss. Var någon sjuk, visste vi om det, kom de inte till affären så visste vi att något hade hänt. Nej, det gick inte att ligga sjuk eller död i flera veckor i småbyarna. På sin höjd ett par timmar.
Var det vackert väder och inga kunder i affären, så kunde man hitta knallen i en solstol utanför.
Sentimentalt? Kanske det. Men det mindes oss om en tid när vi hade lite tid över. Vi hade tid att stanna och prata lite. Kunder och folk var inte riktigt samma sak heller. Kunder handlade och folk pratade. Emellanåt var kunder och folk en och samma person, men inte alltid. Ja, det var många dråpliga berättelser man kunde få höra utanför affären.
Knallen berättar: "Som den gången någon knackade på dörren en tidig söndagsmorgon. Det var en välkänd hultagårdsbo som hade slut på snuset. Det var bara att ta på byxorna och ner i af ären och ge den stackars mannen, i hans ögon, livets nödtorft. Eller alla korvändar som blev över. Det var ont om pengar, så ofta köptes det bara en bit korv. Men ingen ville ha ändarna, utan bara mittenbiten. Samma sak var det med brödlimporna. Alla ville ha mittendelen."
"Jag har ätit många ändar i min dar", kunde han säga och skratta gott.
Så tänker man tillbaka cirka 50 år. Då fanns tre till fyra affärer i Hultagård och alla gick hyfsat bra och man hade kanske sidoinkomster som ett litet jordbruk, en taxirörelse eller något annat. Tid fanns till detta. Det var inte öppet klockan 6-22 veckans alla sju dagar, men knep det, knackade man på, och handlaren kom ner och sålde det som behövdes. Likadant var det nog i de flesta byarna runt om i landet.
Men det var inte bara det att affärerna lades ner. En naturlig samlingspunkt försvann. Och med detta följde så mycket annat. Gemenskapen minskade, man träffades inte varandra lika lätt och spontant längre. Äldre blir lätt sittande ensamma hemma och jag tror att hälsan lättare försämras. Yngre åker in till tätorterna i större utsträckning och därmed minskar också umgänget mellan generationerna.
Utvecklingen går framåt och den ska gå framåt, och tur är väl det. Annars hade vi väl fortfarande levt som jägar- och samlarfolk. Men det känns trist att landsbygden dör lite grann för varje affär som läggs ner och ett nytt handelscentra öppnas i städerna. I bästa fall hejar vi om vi möter någon där, som vi känner, kanske stanna någon minut och byter några ord. Men inte åker vi till A6 för att få lite nyheter och inte sitter det någon knalle utanför i solen och ger oss några dråpliga historier till livs.
Kanske är jag lite bakåtsträvare, men ibland saknar jag det lite ”saktare” livet. Tiden då man faktiskt kunde göra det i morgon som man inte hann göra idag.
Men kan vi ändå inte göra något åt detta? Jag tror att bygdegårdföreningarna och byalagen har en viktig roll i detta. Samlingslokalerna som dessa förfogar över kan bli nya träffpunkter. Olika aktiviteter kan skapas för både gammal och ung, även om de spontana träffarna människor emellan försvinner, eller i alla fall blir mindre vanliga när man inte kan ha öppet på samma sätt som affärerna hade.
Det kommer att krävas mycket arbete, samtidigt som alla idag är upptagna på ett helt annat sätt än bara för 10-20 år sedan. Även synen på ideellt arbete har ju förändrats och att hjälpa till ideellt blir mindre och mindre vanligt. Här tror jag att det gäller att hela byn ställer upp.
Ett bra exempel är torsdagscaféserien man har i Hultagårds bygdegård. Under mycket opretantiösa former äter man gemensam kvällsmåltid någon gång i månaden under vår och höst. Min upplevelse är att det fortfarande finns entusiaster, så framtiden kanske inte är så mörk i alla fall.
/Björn Karlstad
