▪️Denna text är en krönika och eventuella åsikter som uttrycks är skribentens egna.

I min första krönika i höstas berättade jag om hur den amerikanska filosofen Martha Nussbaum beskriver ett rättvist samhälle och ett gott mänskligt liv.
Hon argumenterar för att ett liv är gott och ett samhälle rättvist om de som lever där ges möjlighet att utveckla ett antal förmågor som Nussbaum sammanfattar enligt följande:

Leva ett normallångt liv som inte begränsas av till exempel svält, krig eller sjukdomar som sjukvården vet hur man kan bota.

Uppleva fysisk och psykisk hälsa och kunskap, samt ha kunskap om hur man lever ett hälsosamt liv.

Uppleva kroppslig integritet, varje människa ska fullt ut ha kontroll över sin egen kropp.

Kunna använda sina sinnen, sin fantasi, sin tankeförmåga och sitt förnuft utan begränsningar.

Kunna uppleva och utveckla alla de känslor som är förknippade med ett mänskligt liv.

Själv kunna ta ställning till vad som är ett gott liv för mig.

Uppleva gemenskap med andra människor.

Leva med respekt för och i relation till djur, växter och natur.

Ha möjlighet att leka, skratta och ägna sig åt fritidsaktiviteter.

Ha kontroll över den egna livsmiljön både ur ett politiskt och ekonomiskt perspektiv.

Är då Nussbaums beskrivning av ett gott liv och ett rättvist samhälle realistiskt eller är det en utopi? Jag är säker på att Nussbaum inte ser det enbart som en utopi, utan tänker att det måste finnas en reell möjlighet att skapa ett samhälle som lever upp till ovanstående kriterier.

Men personligen har jag under hösten och vintern brottats med denna fråga. Är ett gott liv och ett rättvist samhälle verkligen något som kan uppnås?
Vi är nog många som tänker att 1900-talets utveckling, med allt högre välstånd, en alltmer utvecklad demokrati, en växande insikt om grundläggande mänskliga rättigheter, men också om hur känslig vår livsmiljö är, har inneburit att mänskligheten sakta men säkert rör sig mot alltmer rättvisa samhällen som i sin tur lägger grunden för goda mänskliga liv.
För mig har dock både händelser under hösten och vintern satt detta antagande under luppen.

Det första jag tänker på är kriget i Ukraina, som under hösten utvecklades till något som kanske kan beskrivas som ett grymt skyttegravskrig, med låsta positioner kring en gräns mitt inne i det landområde som före kriget var en naturlig del av Ukraina.
Vid denna gräns dödades och skadades ett stort antal soldater och för många blev kriget det som kom att begränsa möjligheten till att få leva ett gott liv.

Det andra jag funderade kring i höstas var de misslyckade försöken att internationellt komma överens om handlingsplaner för att stoppa den klimatförändring som vi idag upplever mycket påtagligt med skyfall, översvämningar, torka och extrema temperaturer.
Från vetenskapligt håll är det tydligt att om vi ska kunna begränsa jordens successiva uppvärmning så krävs kraftfulla åtgärder. Men istället för att lyssna på vetenskapen verkar de krafter som vill ifrågasätta behovet av åtgärder växa sig allt starkare.

För mig blir detta skeende då också en del av den demokratins kris som vi upplever idag. För demokrati handlar om att alla som lever i ett samhälle får vara med och bestämma. Men demokrati handlar också om att man i de frågor som ska avgöras söker så mycket kunskap som möjligt inför de beslut som ska tas. I den processen är vetenskapen oerhört viktig.

Sedan skedde skolskjutningen i Örebro, den kanske mest tragiska händelsen i Sverige under modern tid. Utan att spekulera om motiv kan man nog ändå konstatera att en människa som mår väldigt dåligt förändrar och förstör livet inte bara för de som dog, utan också för deras familjer, vänner, skol- och arbetskamrater, ja för en hel stad och förmodligen för ett helt land.
För de närmast drabbade skulle alldeles säkert Nussbaums beskrivning av ett gott liv upplevas, inte bara som en utopi, utan till och med som förolämpning utifrån vad de upplevt och fortfarande upplever.

Är då lösningen att sluta reflektera kring vad som är ett gott liv och ett gott samhälle. Utvecklingen går ändå åt fel håll och för de som verkligen drabbas av samhällets orättvisor är det bara förolämpande. Det skulle kunna vara en rimlig slutsats, men det är en slutsats jag värjer mig mot.

Efter att ha funderat igenom allt jag beskriver ovan landar jag i en motsatt ståndpunkt. Det är i situationer och tillfällen som de jag refererar som vi allra mest behöver beskrivningar av ett gott liv och ett rättvist samhälle.
Just nu kan de kanske upplevas som ouppnåeliga utopier, men de kan också fungera som ledstjärnor för det som vi på allvar bör sträva efter i samhället.
I den mörka tid vi upplever blir de något som lyser upp vår värld, och då också vara påminnelser om vad vi ska kämpa för och vad vi behöver kämpa emot.

Det kan till exempel handla om att som människa utveckla förmågan att själv avgöra vad som är ett gott liv och sedan sträva efter detta goda och inte låta sig nedslås av det mörka som finns omkring oss.
Men det handlar också om att inse att man som människa lever sitt liv i gemenskap med andra och att det är i den gemenskapen som det goda livet växer fram.
Men det inbegriper också att våga erfara alla de känslor, både positiva och negativa, som den tid vi lever i skapar hos oss. På det sättet blir Nussbaums beskrivning av det goda livet mer än en utopi, det blir ett sätt att förstå mänskligt liv, samtidigt som det blir ett ideal att sträva emot.