Jag hörde en gång om ett par som av hänsyn till varandra hela livet åt den sida av frukostfrallan som de gillade minst därför att de en gång missuppfattat varandra. Hon föredrog översidan men avstod från den därför att hon trodde att han också helst ville äta denna sida av frallan medan han i själva verket tyckte mest om undersidan men lät henne få den då han fått för sig att hon också föredrog den. En trivial småsak kan tyckas men nog skulle man gärna ha velat hjälpa dem att uppdaga det rätta sammanhanget!

För ett antal år sedan sändes på tv en serie program med titeln ”Berättelser ur bakfickan”. Konceptet var enklast tänkbara. En grupp etablerade författare, kanske fyra eller fem, bänkade sig i bekväma fåtöljer runt en brasa för att berätta varsin historia. Ungefär som man kan föreställa sig att folk förr i tiden samlades efter arbetsdagens slut och underhöll varandra med berättelser. På mig gjorde dessa program ett stort intryck. 

Jag minns att jag fascinerades starkt av de skickliga deltagarna som inte bara var goda berättare utan också hade förmågan att förmedla sina historier på ett medryckande sätt. Däremot har jag glömt vad historierna handlade om. Endast en har fastnat i mitt minne. Vem som berättade just den har jag ingen aning om längre, men den måste ha gripit tag i mig på ett särskilt sätt. 

När jag emellanåt kommit att nämna ”Berättelser ur bakfickan” för någon vän har jag alltid mötts av ett blankt ansikte så tydligen är jag tämligen ensam om att alls minnas programmen. Och den historia som jag nu ska återge tror jag är okänd för de flesta. Den skulle enligt den som förmedlade den ha inträffat i verkligheten och det är ju mycket möjligt. Men säkra kan vi förstås inte vara. Författare har sin frihet! 

Jag minns inte när berättelsen utspelar sig, men det bör vara för ett hundratal år sedan och för effektens skull kan vi tänka oss en orolig tid, låt oss säga första världskriget. Inte heller vet jag vilka länder som är inblandade och det spelar inte så stor roll. Läsaren kan själv välja ett europeiskt land som utgångspunkt. Där befinner sig två unga människor, en man och en kvinna som har bestämt att leva sitt liv tillsammans.
Men först ska de flytta till ett annat land. Mannen ska resa i förväg och kvinnan som jag tror är sjuksköterska ska komma en tid efter och förenas med honom. De tar farväl av varandra, mannen lovar att skriva för att ge henne sin adress på den nya platsen och så reser han. 

Kvinnan som bor i en lägenhet med brevinkast på dörren väntar varje dag på ett livstecken från mannen. Men tiden går och inget brev anländer. Hon väntar och väntar. Vi kan tänka oss att hon först är otålig och förväntansfull, sedan börjar en krypande oro bemäktiga sig henne och efter ytterligare ett antal dagar förbyts oron gradvis i mörka, dystra tankar om att hennes älskade har förolyckats eller övergett henne. När månad efter månad går tar resignationen så småningom överhand och när månaderna blir till år inträder ett slags uppgiven likgiltighet. 

Tiden går. Kvinnan lever kvar ensam i sin lägenhet, ungdomsåren övergår i medelålder och innan hon vet ordet av är hon gammal. Så kan tiden fly när inget särskilt händer. Den är utdragen och på samma gång svindlande kort. Till slut blir hon sjuk och dör. 

Lägenheten får nya hyresgäster som genast inser att denna bostad behöver renoveras. Nu ska nya golv läggas, tapeter ska bytas, kök och badrum ska moderniseras. Hantverkare anländer och när en av dem börjar riva bort golvmattan i hallen ser han något vitt som sticker fram. Han drar ut det och det visar sig vara ett brev. Ett mycket gammalt brev poststämplat i utlandet! Ett brev som kilat in sig under tröskeln vid ytterdörren och legat där osynligt i alla år. Vad varken han eller någon annan vet är att detta brev skrevs av en ung man i ett annat land till hans blivande hustru. Det var ett brev med biljetter och anvisningar om deras nya bostad.  

Där slutade författaren och de som lyssnade satt andäktigt tysta en stund.   

Vad kan man då dra för slutsats av denna berättelse? Själv blev jag smått frustrerad och tänkte: Varför var de så passiva? Varför skickade inte mannen ett nytt brev när han inget svar fick och varför gjorde inte kvinnan minsta försök att ta reda på vad som hänt? Varför utgick de båda ifrån att de blivit övergivna av den andra parten – för så måste väl också mannen ha tänkt!? 

Många år efter att jag hörde den här berättelsen började jag själv växla mejl med en man i utlandet. Vi fick god kontakt och skrev ofta till varandra. Men så plötsligt kom det inte mer något svar på mina brev. I samma veva hade jag ett problem med datorn och var avskuren från all elektronisk kommunikation en tid. När detta fel var åtgärdat och jag på nytt kunde ta emot e-post trodde jag att jag skulle hitta ett mejl från mannen bland de andra som samlats under dessa dagar. Men så var inte fallet. Jag tänkte då att han kanske inte var intresserad av vidare kontakt och det var ju i så fall inte mycket att göra åt. Men så erinrade jag mig berättelsen om brevet och då bestämde jag mig för att inte nöja mig med att passivt låta allt bero. Var han inte intresserad så ville jag i alla fall få detta bekräftat. 

Två år senare gifte jag mig med denne man. Mina brev hade hamnat bland hans skräppost!