▪️Denna text är en krönika och eventuella åsikter som uttrycks är skribentens egna.
Jag hörde en gång Klas Östergren berätta en obetalbar historia. Som ung debutant var han inbjuden till ett mindre bibliotek för att tala om sin nyutgivna bok. En ytterst välvillig bibliotekarie tog emot honom och när tiden för framträdandet närmade sig och publiken fortfarande lyste med sin frånvaro gjorde hon sitt bästa för att muntra upp den unge författaren. Det var inte alls ovanligt med en liten åhörarskara även vid etablerade författares besök, försäkrade hon. Ett bejublat idrottsevenemang ägde dessutom rum samtidigt och det pågick också diverse andra aktiviteter i det lilla samhället.
Ja, hon gjorde verkligen sitt yttersta för att Östergren inte skulle tappa modet. Nåväl, det blev tid att börja och debutanten intalade nu sig själv att det är bättre med två intresserade åhörare – det var nämligen vad som mötte synfältet när han blickade ut över estraden – än en stor och oengagerad publik.
Med friskt mod började han sitt anförande, men han hade inte hunnit långt förrän en av de båda damerna utbrast: ”Men Svea, det där är ju inte Bo Setterlind!” Ridå.
Själv har jag varit med om något snarlikt. Det var på teologiska institutionen i Lund och vi var en handfull forskare som skulle presentera ett projekt för allmänheten. Vår publik var i nivå med Östergrens vad gäller antalet. Och knappt hade vi hunnit börja förrän den ena damen högt konstaterade att detta var ju inte den föreläsning som de hade tänkt bevista, varpå väninnorna helt följdriktigt reste sig och lämnade lokalen.
Något bättre var det när Hilbert Björkdahl och jag skulle presentera boken om Therese Andreas Bruce i Växjö bibliotek. Då bestod publiken av sju personer – arrangörerna inräknade. Två av dessa kände Hilbert och två var inbjudna av mig. Dessa sju satt åtminstone kvar under hela programmet, så de hade väl i alla fall kommit rätt. När vi åkte hem lyste det rött på Vida Arena och jag fick lära mig att det betydde att den kolossala arenan var fullsatt. Där kom alltså förklaringen till var Växjöborna befann sig denna kväll – inte var det på biblioteket inte!
En annan gång var vi inbjudna till Åseda bibliotek för att berätta om årets Nobelpristagare i litteratur. ”Wow”, utbrast vi när vi anlände och fann parkeringen utanför biblioteket överfull med bilar. En så stor publik hade vi aldrig haft. Nu var det bara det att i byggnaden intill var en gymnasieskola inrymd och just denna kväll var det föräldramöte där med stor uppslutning. Ja ja vi fick ju vara glada för de tiotal tappra som faktiskt var på plats för att lyssna på oss.
Jag kom att tänka på allt detta när jag härförleden besökte 10-årsjubilerande SmåLit i Jönköping. SmåLit står för Smålands Litteraturfestival och bokmässa. Där hade man i år slagit på stort med massor av utställare och fina scenprogram i den gigantiska Elmialokalen.
Desto större var Göran Magnussons och min glädje när vi blev inbjudna att som ett av tre hemliga programinslag underhålla gästerna under fredagskvällens festlighet för mässans utställare. Folk strömmade till och till slut kunde vi räkna in ett hundratal. Vi konstaterade att en så stor publik hade vi aldrig framträtt inför förut. ”Lika många som vid hembygdsföreningens grötfest i Rogberga 2023 när vi gjorde I goda poeters sällskap med Hans Forsell”, sade vi, men nu var det ju bara vi två. Nervositeten blev alltmer påtaglig. Att njuta av de goda krustaderna var knappast att tänka på. När vi repade i Konsthallen i Bodafors kändes det så bra och lovande. Men hur skulle det gå att framföra Görans dikter i detta folkhav. Jag lovar, man kan gripas av stora skälvan för mindre.
Första programpunkten var en trio musikproducentelever som gjorde en strålande musikalisk insats. Vi skulle komma in en timme senare. Halvtimmen före oss var vikt för ett samtal med några förläggare och en författare.
Men så gjorde vi en upptäckt. Folk började plötsligt droppa av. Där reste sig alla fyra vid ett av småborden och där borta gick ju två och… När dessutom serveringspersonalen började plocka undan tallrikar och bestick och tämligen burdust frågade gästerna om de var klara uppnåddes snabbt en dominoeffekt. Folk uppfattade det som en klar signal att det var dags att bryta upp. Där ser man vådan med att ha hemliga programpunkter! Publiken hade ju redan underhållits med musik och skönsång så vem kunde ana att det skulle komma mera.
Snart var det mer befogat att fråga sig vilka som var kvar än vilka som gått. När det var vår tur var the botten nådd om man säger så. Några små öar återstod i det forna publikhavet, men mer var det inte.
Nåväl, här gällde det att inte tappa modet och gråta över spilld mjölk. Upp på scenen alltså, tänka som Östergren och göra sitt bästa. Fast nu var det bara det att de få som satt kvar i salongen uppenbarligen var där mer för att prata än för att lyssna på dikter – så bokmänniskor de var. Ett gäng i närheten av scenen talade högljutt utan uppehåll och lade dessutom upp ett flatskratt med jämna mellanrum. Detta bullrande skratt råkade vid ett tillfälle dessutom sammanfalla med en känslig diktpassage om en död räv. Det är inte lätt att läsa med inlevelse i en sådan situation, kan jag försäkra.
Det bidde bara en tumme av våra högt ställda förväntningar denna gång, men som de luttrade kulturarbetare vi är konstaterar vi klämkäckt: ”There’s No Business Like Show Business.”
PS. En sak är dock säker: Sävsjöpubliken har aldrig svikit. Maken till engagemang och intresse får man leta efter!
