I över 50 år har Sävsjö kommun skött drift och underhåll av enskilda vägar i kommunen - men nu har det beslutats på krav på motprestation från vägarnas ägare. Bland annat krävs det att vägarnas samfällighetsföreningar ordnar upp årsmöten, samtidigt som budget dras ner på underhållet av utfartsvägar.

Vid kommunsammanslagningen i början på 70-talet beslutades det att kommunen tar över drift och underhåll av majoriteten av de enskilda vägarna.
Ett ganska unikt beslut, eftersom det endast är 8 kommuner av 290 i landet som erbjuder invånarna denna service.

Detta har fram tills nu inneburit att cirka 23 mil av kommunens enskilda vägar skötts av kommunen själva, och resterande 7 mil har skötts av vägföreningar. 

– Vi har många smågårdar i kommunen så det var mer rationellt att besluta att till exempel en plog får köra hela vägen, säger Christer Sandström (C).

– Det har fungerat bra. Vi har 27 procent av invånarna som bor på landsbygden och de är nöjda med väghållningen, som jag förstår det.

Nya krav ställs
Men nu sker en förändring, med motkrav från kommunen att de drygt 30 vägsamfällighetsföreningar som finns runt om i kommunen behöver strukturera upp sina föreningar och se till att årligen hålla årsmöten samt att protokollen från dessa skickas till Sävsjö kommun.

– Vissa har inte förstått att de är med i en vägsamfällighet eftersom kommunen har driftat detta och agerat entreprenör, förklarar Christer. 

Beskrivningen av en enskild väg är att den är minst en kilometer och att vägen används av minst en helårsboende. Dessa vägar markeras ofta med gula vägskyltar, vilket visar att de inte tillhör det allmänna vägnätet.

En utfartsväg är däremot en kortare väg, ofta mellan 100 meter och 1 kilometer, som förbinder en tomt, gård eller liknande bostadsområde med en större väg. På vägen ska också finnas helårsboende. 

Utfartsvägars underhåll
På grund av kommunens besparingskrav på 20 miljoner kronor har frågan om underhållet av dessa vägar blivit aktuell.

I det aktuella besparingsförslaget ingår en minskning av underhållet för utfartsvägar, vilket beräknas ge en besparing på 300 000 kronor. Förslaget godkändes av kommunstyrelsen under tisdagen. Det innebär att grusningen av dessa vägar uteblir detta år.

Det sker ingen omedelbar förändring för underhållet av enskilda vägar. Däremot kan kommunens ansvar för drift och underhåll komma att upphöra från och med 2027, om vägsamhällighetsföreningarna inte har hållit formella årsmöten och upprättat protokoll enligt gällande regler.


"Vissa har inte förstått att de är med i en vägsamfällighet", berättar Sandström. Foto: Frida Ohlin

För underhåll och skötsel av enskilda vägar får kommunen ett statsbidrag som täcker en stor del av kostnaderna.
Om vägsamfällighetsföreningarna istället väljer att själva ta över ansvaret för vägarna, kommer bidragen i stället att tilldelas föreningarna.
Det innebär att 60 procent av kostnaderna täcks av statsbidrag, medan resterande 40 procent finansieras genom bidrag från kommunen.

– Vi har slagits länge för att detta ska kunna finnas kvar, för det är en centerfråga att alla ska ha samma möjligheter att till exempelvis kunna ta sig till jobb och skola. Eller att hemtjänsten eller räddningstjänsten tar sig fram när det behövs, säger Christer Sandström. 

– Men utifrån besparingskraven förstår vi med att det inte går att fortsätta så, och att vi har gått med på att grusningen tas bort, med förhoppning att den kan tas tillbaka igen kommande år.

Detta framstår som en rätt lyxig förmån för invånarna, eftersom de flesta andra kommuner inte har det. Varför tycker ni den är så pass viktig?

– För att det ska kunna vara attraktivt att bo i Sävsjö kommun, och att det ska finnas bra förutsättningar för att göra det. 3000 invånare nyttjar dessa vägar där bland annat skolbussar rullar. Så detta måste fungera väl, svarar Sandström.

Centerpartisten är inte glad åt beslutet, men har förståelse för att många delar måste till för att möta besparingskravet.

– Det här är en liten del i det hela, samtidigt som många delar behövs i nuläget. Men jag tror inte detta kommer vara något som uppskattas hos landsbygdsfolket.