▪️Denna text är en krönika och eventuella åsikter som uttrycks är skribentens egna.

"Visa kartan!" Varje gång jag åker bil med min väninna upprepar hon med hög och mycket bestämd stämma denna replik med jämna mellanrum. "Varför låter du så sträng mamma?", undrade vid ett tillfälle hennes son. Men hon vet att här gäller det att inte darra på rösten. Bilen måste fås att tystna! För det mesta lyckas det faktiskt. Den enerverande kvinnostämman med sin monotona klang tonar ut – tills det är dags för henne att på nytt undra vad som önskas, varpå proceduren upprepas.  

Nu är ju detta med talande bilar inte något nytt fenomen. Redan när hans numera vuxna syskonbarn var små brukade min man skoja med dem om att han hade en bil som pratade. Men ungarna var förstås för smarta och för djupt insyltade i den digitala världens mysterier för att gå på den lätta. "Lägg av! Det är ju bara GPS", suckade de – fast på franska. Där hade den talande stämman åtminstone en funktion och en viktig sådan. I min väninnas bil tjattrar den på som en beställsam gammal trotjänarinna som hela tiden försöker förutse och förekomma matmors önskemål – helst innan denna själv är medveten om dem. 

Men även GPS kan vara synnerligen enerverande. Jag minns en annan väninna som fick stoff till ett roligt kåseri efter en längre bilfärd för några år sedan. Hon åkte med en annan dam och båda var totalt ointresserade av bilkörning i allmänhet och navigering på okänd mark i synnerhet. Hur det var lyckades de ta sig till sin destinationsort, till rätt stor del med hjälp av GPS ska erkännas. Men när de närmade sig målet för färden började problemen hopa sig. Den beställsamma kvinnorösten blev alltmer påträngande och gav nya uppmaningar i takt med att chaufförens nervositet ökade med följden att hon alltmer desperat valde vägar på måfå. Och rösten malde på: "Sväng till vänster nu! Sväng till höger om hundra meter och sväng sedan vänster igen. Tag tredje avfarten i rondellen och sväng sedan höger. Kör in i rondellen nu, därefter gör en U-sväng och kör sedan hundra meter tills du kommer till…" 

Där tog passagerarens tålamod slut. "Stäng av kärringen", uppmanade hon ilsket den alltmer stressade och felkörande chauffören. Att stänga av den förnumstiga och hela tiden pladdrande rösten visade sig dock lättare sagt än gjort. Jag har förresten själv gjort samma erfarenhet när min mobil fortsätter att babbla väganvisningar i min väska timmar efter att jag lämnat bilen. Damerna insåg att det gällde att ignorera uppmaningarna hur påträngande de än var och ta sig fram enligt det sunda förnuftets princip – vilket kan vara nog så svårt då det gäller vägnäten i en stad som man inte känner väl. 

Döm om deras lättnad när en skylt förkunnade att de var framme vid stadens bibliotek som var deras slutdestination. De tittade på klockan och konstaterade att de ännu hade lite tid på sig innan sammankomsten skulle börja. Nu gällde det bara att bli av med den olycksaliga bilen. Svetten trängde åter fram på deras pannor men så utropade de plötsligt i korus: "Ett parkeringshus!" Vilken lättnad! Nu var plötsligt alla hinder undanröjda. Det var bara att köra in och parkera – lediga platser annonserades det också om. De hittade mycket riktigt en plats. Nu skulle det bara betalas. Där fanns ju automaten, vilket flyt de plötsligt fått! "Jaha, hur gör man här då?" Dessa instruktioner var minsann inte enkla att tyda. De förstod så mycket som att de ställdes inför olika alternativ, men vad de gick ut på och hur man skulle göra för att välja det ena eller andra var dolt i fullständigt dunkel. Chauffören prövade med att helt sonika sätta in betalkortet i en öppning som såg ut att vara till för just detta, men redan där slog det slint och hon ryckte ut kortet illa kvick för att inte riskera att bli bestulen på hela sin förmögenhet. "Kan vi be någon om hjälp", frågade sig väninnorna vars stressnivåer nu började överstiga dem som rått under bilfärden. Nej, inte en människa syntes till. 

Tiden gick, samtal för support ringdes men alla instruktioner slog obönhörligt slint när de försökte tillämpa dem. Till slut insåg de att de skulle komma för sent till mötet och hela resan därmed vara meningslös om de inte genast lämnade bilen och automaten åt sitt öde och rusade in i lokalen. Mötet blev trevligt på alla sätt och väninnorna hade snart glömt bort (läs: förträngt) sina missöden på vägen dit. Framåt eftermiddagen var det så dags att vända hemåt igen. Väl på plats i parkeringshuset var det första de såg en stor vit lapp på bilens framruta. Parkeringsboten var ett faktum och den var inte liten heller!

Det ska dock i ärlighetens namn tilläggas att parkeringsboten var ett påhittat tillägg av min kåserande väninna – en sådan effekt får man ju inte missa!

Så kan det gå. Och nu har min vän gått och köpt ny bil utrustad med de allra senaste digitala finesserna. AI är bara förnamnet! Liksom min väninnas något äldre bil har denna nykomling en faiblesse för att gripa in i resenärernas samtal. Men om väninnans bilresor ackompanjeras av en kvinnoröst som åtminstone gör sitt bästa för att låta naturlig så är denna röst monotonin och entonigheten personifierad. 

Återigen är det en kvinnostämma – tror tillverkaren att resenären intar en mjukare hållning inför en feminin röst så att det åtminstone inte eskalerar till handgemäng mellan chaufför och bil? När som helst bryter hon in och det hon kläcker ur sig är helt obegripligt. Det enda man förstår är att hon inget förstår – för det är det enda som hon säger tydligt och klart. Och så kommer det: "Jag behöver mer instruktioner för att kunna hjälpa dig", trots att ingen hjälp efterfrågats. Jag väntar bara på att hon ska tillfoga att hon lär sig nya saker hela tiden, för det brukar dessa röster göra, alltmedan den som faktiskt behöver hjälp med något blir ännu mer frustrerad av att höra att ingen sådan står att få. Och vad gagnar det då att apparaten är under upplärning. Det kan ju dröja ett decennium innan just mitt problem får en lösning i hennes artificiella medvetande. "Var tyst", befaller min vän med sträng röst. Och i sin allmänna förvirring brukar hon faktiskt tystna. Den tystnaden håller sedan envist i sig och hon vägrar lika tjurigt som kategoriskt att besvara en vettig fråga av typen: "Var finns närmaste icabutik?" 

Häromdagen blev hon plötsligt väldigt meddelsam. Vilket ord som triggar i gång henne är alltid omöjligt att utröna men uppenbarligen var det något kvinnorelaterat för nu gick hon i gång som en annan rabiat feminist och började läsa upp en artikel om kvinnomakt, gender och patriarkalt våld. Den här gången gick det inte att bli arg. Vi började gapskratta – då tystnade hon, uppenbarligen djupt kränkt. 

Och så nu senast: "Jag mår toppen! Tackar som frågar." Jo, det var ju trevligt att höra, även om ingen av oss kommit på tanken att förhöra oss om hennes mående.

Efter dessa automobila utfärder hade jag tänkt skriva om digitala möten som riskerar att aldrig komma i gång på grund av tekniska svårigheter och diverse annat smått och gott i vår intelligent(?) artificiella värld men jag inser att jag får sätta punkt för denna gång.