En av dessa vackra och lite varma vårvinterdagar satt jag ute och drack kaffe. Som ni vet, så blir man lite sömnig i solgasset, och jag slumrade nog till. Jag vaknade upp lite abrupt när några barn i 10-årsåldern skrattande cyklade förbi. Tankarna fladdrade iväg och jag började fundera på vad jag gjorde som barn så här på våren.

Spela kula var min första och starkaste tanke. Vi spelade, vad jag minns, två varianter. Den med grop och den med pyramid. Varför slutade vi med detta när vi blev lite äldre? 

Jag tänkte på den där blydaggen eller den stora glaskulan. Den man bara hade att kasta med och sedan bytte ut mot en vanlig stenkula. Det var ofta den överenskommelsen vi hade.

Att fösa kulan mot gropen var absolut förbjudet. Den skulle puttas inget annat. Det höll vi stenhårt på och diskussionerna kunde gå höga när vi hade olika åsikter om kulan fösts eller puttats.

Det var ett så enkelt spel att komma igång med. Med klacken gjorde vi ett hål och sedan var det bara att börja. Tillräckligt enkelt för att vi skulle hinna spela på skolrasterna. Men varför slutade vi? 

Och pyramid var ju lika enkelt. Tre kulor i botten och en ovanpå. Sedan var det ju bara att försöka träffa pyramiden och ta hem vinsten.

Boule är väl det närmaste vi kommer kula som vuxenspel. Men det är inte lek på samma sätt, det är mer tävling.

Tankarna vandrade vidare. Hoppa hage. Kanske var det mest tjejerna som hoppade, men minns jag inte allt för fel, så var vi killar inte sena att hoppa med när vi blev inbjudna. Men börja själva gjorde vi nog inte. Det var inte tillräckligt tufft, trots att det var ganska roligt.

För ett tag sedan såg jag ett inslag på tv där man ritat upp en hage på trottoaren. Alla, utan undantag, började hoppa. Och alla hade ett stort leende på läpparna.
Så visst vill vi leka även som vuxna.

"Glöm inte twist", säger hustrun när jag berättar om våra lekar. Man hoppade över ett långt gummiband i olika bestämda steg. Något som jag aldrig fattade.

"Det kunde vi hoppa på gatan hemma. Det körde ju inte så många bilar då", säger hon.

"På tal om att leka på gatan", svarar jag som blivit påmind om andra spel utomhus. 

Vi spelade landhockey på gatan. Det kom ju någon bil då och då, men jag kan inte minnas att någon blev arg på oss. De saktade in så vi kunde plocka undan målen, sedan körde de vidare. En plåtburk, sten eller en tröja räckte gott som mål.

Kasta näsa var en annan lek som jag har lite svårare att komma ihåg hur den gick till. Men visst ritade man upp en ring, i vilken man ställde sig. Vi hade en slagpinne plus en liten kastpinne. Kastade eller slog man den lilla pinnen mot motspelaren, som skulle försöka slå tillbaka den med sin pinne? På så sätt kunde man utöka sin ring eller förlora delar av den. Jag är inte säker på hur man vann denna lek. Kanske någon av er kommer ihåg?

En annan liknande lek, var när vi ritade upp en fyrkant, vilken delades upp i ytterligare fyra kvadrater. Land och rike heter en variant av den nu för tiden. Vad jag minns så namngav vi dessa kvadrater med landsnamn. Kanada brukade alltid vara ett av "kvadratnamnen". Varför? Och varför kommer jag inte ihåg något annat landsnamn?

Å andra sidan kommer jag inte ihåg reglerna här heller. Men på något sätt skulle vi "erövra" delar av någon annans land, en av kvadraterna. Vi startade ett krig. Ganska roligt och spännande vad jag minns. Är alla krigsspel idag en variant av denna gamla lek? Förvisso mer realistiska och blodiga än vårt gamla kvadratspel. 

Men vi spelade tillsammans, kunde skratta tillsammans när någon missade eller kanske knuffas lite grann vilket också stärkte kamratskapen. Ja, vi rörde vid varandra, utan några onda avsikter, och pratade direkt till varandra.

Lite annat än många av dagens tv-spel där man ibland sitter hundratals mil från varandra och spelar. Inte lätt att knuffa någon då, eller skratta tillsammans.

Kurragömma förresten. Det har väl alla lekt? Men det fanns en roligare variant. Jag tror att den kallades Munk, Dunk eller Burken här. Jag lekte den också i Norge, där den hette Bleckbox (konservburk).

De gånger vi hade en boll, sparkades denna iväg. Sedan sprang vi och gömde oss, under tiden en av oss hämtade bollen. Precis som i vanlig kurragömma så skulle "bollkamraten" leta reda på oss andra. Kunde vi sedan smyga fram och sparka iväg bollen igen, så var lyckan gjord.

Burken eller Bleckbox då? Jo, alla gånger hade vi inte tillgång till en boll, då tog man en konservburk i stället. Enkilos kaffeburkar var bra. Vi hade inte så stora pretentioner då. Det var nog mer leken än materialet som var det viktigaste.

Jag pratade med mina vuxna barnbarn, 17-20 år, och frågade om de lekte. Jodå, men de slutade precis som vi, någon gång i mellanstadieåldern. Deras lekar var ganska lika de vi lekte, men i lite uppdaterad form.

Så återigen. Varför slutar vi leka som vuxna, vi gillar ju att leka och gör det så fort vi får en chans. Vid midsommar, kräftskivor eller andra familje- eller vänträffar. Men spontanlekarna? Skäms vi att vi har barnasinnet kvar?

Som jag sagt tidigare: Allt var inte bättre förr, men en del kanske.

Så varför inte fråga grannen nästa gång ni möts: Ska vi spela kula?