Var farfars farfar borgmästare? Eller tvättade mormors mor kläder i sjön som torpare?
Genom släktforskning kan man göra spännande upptäckter om sin egen släkt.
Snart startar Åke Petersson och Björn Karlstad nya kurser i släktforskning på Studieförbundet Vuxenskolan
– Jag upptäckte till exempel att jag var norsk medborgare när jag föddes, berättar Björn.
På projektorduken visas ett stort släktträd med färgkodade rutor där namn, födelse- och dödsår finns med.
– Så här kan ett släktträd se ut, förklarar Åke Petersson. Det finns också möjlighet att använda en annan mall med bilder.
Åke och Björn förbereder sig för att återigen hålla kurser i släktforskning på Studieförbundet Vuxenskolan i Sävsjö.
De planerar både en fortsättningskurs och, om det kommer tillräckligt många anmälningar, en nybörjarkurs.
Egen släktforskning
Båda har släktforskat i många år och har nästan kommit så långt som det är möjligt i sina egna träd.
Åke började när han gick i pension 2010, och Björn startade redan för flera år sedan för att lära sig mer om sin farfar.
– Ingen pratade särskilt mycket om honom. Jag upptäckte att han kom från orten Mysen i Norge. En släkting hörde av sig och berättade att hon sett hans namn på en gravsten i Båstad, så jag åkte dit och hittade den. Men en kvinna på kyrkogården förnekade att han var min farfar och hävdade att hon kände hans fru väl, berättar Björn.
Varför förnekade hon detta? Och varför pratade ingen om din farfar?
– Det var lite så att om man inte lyckats i livet ville man oftast inte veta av dem. I mångt och mycket pratade man till exempel inte om torpare eller personer födda utanför äktenskap, svarar både Björn och Åke.
Björn kände inga starka känslor på kyrkogården, eftersom han saknade band till sin farfar. Han menar att de starka känslor som ibland visas i liknande tv-program är lite överdrivna.
Exempel på hur ett släkträd kan se ut. Foto: Frida Ohlin
"En plats i historien"
Släktforskningen kan däremot fylla i pusselbitar i ens historia och arv som annars kanske hade förblivit okända. För Björn ledde det till upptäckten att han var norsk medborgare vid födseln.
– Man får en plats i historien, vilket är roligt för mig som är intresserad av historia, säger Björn.
– Jag tycker det är jätteroligt! Vi hade inte hållit 5-6 kurser om vi inte tyckte det. Dessutom har intresset ökat, mycket tack vare möjligheterna att använda DNA i forskningen. Men det håller inte vi på med, tillägger Åke.
På kursen släktforskas det istället med hjälp av programmet Arkiv Digital, där man söker efter namn på släktingar.
Det går även att komplettera med bland annat Riksarkivets register.
För Åke och Björn är en del av charmen att själva arbeta för att hitta information, inte bara få den serverad via DNA-test.
Efter att ha hittat namn gräver de djupare i personernas historia.
Först pratar de med släktingar och bekanta, sedan letar de i gamla tidningsurklipp och andra källor.
I vissa mallar går det att lägga in bilder på personerna. Foto: Frida Ohlin
Ända till 1600-talet
Oftast hittas släktingar från 1800-, och 1900-talet, men ibland går det att spåra ända tillbaka till 1600-talet.
Det är dock lättare för personer med svensk härkomst att hitta information jämfört med dem med rötter i andra länder.
– Vi kan tacka Gustav Vasa som såg till att människor blev folkbokförda. Han krävde registrering av folket för att kunna föra krig, och på så sätt arkiverades mycket information, säger Björn.
Men kyrkoböckerna kan ändå vara svåra att tyda – födelsedatum är inte alltid i kronologisk ordning och stavningen av namn varierar ofta.
– Det gäller att vara noggrann, skrattar Björn.
Hur reagerar deltagarna i kursen när de hittar ny information?
– Många blir jätteglada redan när de hittar en person från 1800-talet, som är äldre än deras mor- eller farföräldrar, säger Björn.
– Det är en lyx att få veta vad personerna hette, var de bodde och vad de gjorde. Ju mer man hittar, desto mer kan man fylla på med från arkiven. Att få klä på dem med uppgifter är det som gör det så spännande, avslutar Åke.
