För ett tag sedan satt jag och pratade med Christina Lindstrand och vi kom in på våra mammor. De var med i samma syjunta på 50-talet, mamma Gun, moster Elly, Kerstin på Taxi och Asta Solsken. Jag minns inte om det var några fler. De var i 30-årsåldern, men i mina 8-åriga ögon var de gamla tanter. Och gamla tanter leker inte, för det var just det de gjorde.

En gång skulle de åka skidor, utför. Minns ni Högaholmsbacken? Den vid Björkängsgatan. Bakom där Strandgården senare låg. Eller Dr Pripps som lite äldre Sävsjöbor kanske minns det. Den var, eller är, inte särskilt lång eller brant.

Det var inga stålkantade plastskidor de åkte på, utan rejäla träskidor. Pjäxor hårda som sten, så där fanns det ju trots allt en likhet med dagens slalompjäxor. Bindningen var en sådan med en läderrem som fästes runt klacken på pjäxan. Rottefella hade väl en bindning, redan då, som påminner om dagens skidbindningar. Med detta var inget för "tanterna". Det skulle vara gamla hederliga bindningar som man kunde lita på. Jag är inte ens säker på att alla hade egna skidor, utan fick låna av någon.

Så bar det iväg till Högaholmsbacken. De var förståndiga nog, tyckte jag, att vänta tills det var riktigt mörkt och förhoppningsvis inga andra människor ute.

Vi fick aldrig se dem åka. Men med tanke på hur mamma såg ut när hon kom hem, så var det många volter och kullerbyttor. Och med de skidor de hade, blev det nog mer störtlopp än "slalom". Men den snötanten som kom hem, var nog en av de lyckligaste människor jag sett.

Som jag sagt tidigare: Vuxna vill leka och gör det när de kommer åt.

Men det var inte bara skidor, de skulle åka skridskor också. Mamma hade inga egna skridskor och inte heller min moster. Hur det var med de andra vågar jag inte säga. Men mamma och Elly lånade i alla fall skridskor från någon. De köpte inga för då borde jag ha ett minne av dem.

Och det var inte som dagens skridskor med skena och känga i ett. Nej, här var det en lös skena som sattes fast på de stenhårda pjäxorna.

Förresten, minns ni pjäxorna? När man väl fått i fötterna, satt de som i ett skruvstäd. De skridskor mamma lånade, minns jag, sattes fast med läderremmar över pjäxan. Det fanns tydligen en variant som man på något sätt skruvade fast, men hur vet jag inte.

Mamma lärde sig aldrig åka skridskor. Och med tanke på hur skenorna fästes, kan det inte ha varit särskilt stadigt. Där kan man nog tala om Bambi på hal is.

Men inte heller här fick någon följa med och titta.

Som tur var hade mamma egna skidor med stavar. Och stavarna följde alltid med. Tror nog att det blev mer skridskogång med stavar än åkning.

Till detta kommer platsen de åkte på. Inte på Sturevallen där någon kunde se dem. Nej, i alla fall en gång, åkte de nedanför Villagatan. Nu är det bebyggt där, men då var det sly och om jag minns rätt, ganska sankt.
Vattnet frös till is och det användes som skridskobana. Det var ju vintrar med snö och kyla på 50-talet, så det hann väl bli bottenfruset.

Det blev en isbana med många uppstickande grästuvor. En ojämn is med många sprickor och skräp i som satte tvärstopp när man åkte på det. Svårt nog för den som kan åka skridsko och nästan hopplöst för dessa "tanter" som inte kunde åka.

Men - och det är kanske det viktigaste - de hade roligt. Mamma var ganska öm i kroppen och genomblöt när hon kom hem. Så det var minst lika många fall som i Högaholmsbacken.
Men skratten och gemenskapen "tanterna" hade dessa kvällar, uppvägde med råge den smärta och ömhet som följde dagen efter.
Som vuxen minns jag dessa "tanter" med glädje och ömhet. För de lekte.

Men utöver ovanstående åkte de också stjärtlapp flera gånger. 
Riktiga pulkor hade de inte, men de lånade våra tefat. Tefat från JH-fabriken i Sävsjö. Idag kan man ångra att man inte var mer rädd om dessa och sparade dem.

Någon gång, minns jag, att mamma hade med sig en plastsäck och åkte på. Uppfinningsrikedomen var stor, när ekonomin var skral. Allt var användbart, bara de hade roligt.

Jag kan bara tala för min mamma, men hon lekte och skojade hela sitt liv. Hon hade väl ärvt det efter sin far, min morfar, som aldrig blev riktigt vuxen.

Jag kan väl tillägga, att när mamma och hennes syskon, med respektive, träffades hos mormor och morfar, så lektes det ofta.

Enda namnet jag kommer ihåg på en lek, var Snottra, men det var flera olika lekar. En var något med "tankeläsning". Jag kommer väl ihåg det för jag tyckte det var så roligt att vuxna kunde uppföra sig som barn.

Men med tiden så slutade de leka. Tyvärr, tyvärr.

Så fortsätt lek. Ni glädjer både er själva och eventuella barn i närheten. Kan ni inte åka skidor eller skridskor, så leta upp en undanskymd plats, ta med ett par vänner och lek.

Eller vid nästa familjeträff, varför inte leka lite. Vi gör det i vår familj och det uppskattas av farmor och farfar, barn och barnbarn.