"Ursäkta, men jag är en redig äkta smålänning, jag." Denna replik, framställd på genuin småländska får man föreställa sig, fälldes en gång i början av 1900-talet i ett av Roms konstgallerier. Ett svenskt landsortspar befann sig där som turister och vid åsynen av en lockhårig man hade maken kungjort för sin fru: "Där ser du en äkta italienare". Det var då den förmente italienaren steg fram och fällde sin småländska replik. Turisterna blev så charmerade att de bjöd sin landsman på en riktig fest på ett värdshus. Nu hade dock den svenske mannen inte alldeles fel. För även om den lockhårige var smålänning, var han på sätt och vis också italienare. Under tio års tid (1904–14) levde och verkade han i Rom. Att han befann sig på ett konstgalleri är inte ägnat att förvåna, han var nämligen själv skulptör och hade inlett en internationell karriär.   

Men låt mig ta det hela från början. När jag för ett antal år sedan fick en inbjudan från Smålands Författarsällskap att medverka i en antologi med titeln Småland för mig drog jag mig till minnes att det i vårt släktregister finns en lång notis om en skulptör vars namn jag glömt. Det enda jag erinrar mig är att en av hans skulpturer ska finnas i Nässjö. Jag letar fram registret och ser att han heter Adolf Johansson och levde mellan åren 1872 och 1945. I notisen citeras flitigt ur skilda uppslagsverk, bland annat får jag veta att statyn i Nässjö avbildar stadens viktigaste donator, Karl Peterson, och beskrivs som ”den största bysten som uppförts i Sverige”. 

Adolf var lantbrukarson, född i Vagnshester, Alseda, och uppvuxen på moderns föräldragård Ingarp i Nävelsjö, dit han kom med familjen som treåring. Fadern dog tidigt och modern blev ensam med många barn. Som ung drev Adolf får och ungnöt på bete i Smålandsskogen, men helst ville han skära i trä och teckna. Han hade en farbror som var snickare i Virserum och denne farbror såg till att den unge Adolf fick anställning vid en möbelfabrik för att utbilda sig till träbildhuggare. I tre år stannade han där, men han drömde om att bli skulptör och då han var i 20-årsåldern reste han till Stockholm för sina sparade slantar. Nu skulle det bli studier på allvar! Så enkelt var det dock inte. Adolf måste försörja sig och det han tjänade räckte knappt till uppehället. Ändå hade han krafter över att studera vid Tekniska skolan på kvällarna. 

Men inte ens detta var nog för honom. Adolf visste att de stora möjligheterna låg utanför Sveriges gränser. Han sparade därför pengar till en utlandsresa och dristig som han var gav han sig vid sekelskiftet i väg till Paris med femtio kronor på fickan och utan att kunna ett ord franska, säger en källa. Brodern Anders uppger dock i en intervju i Smålands Dagblad den 5 juli 1952 att Adolf fick ett stipendium av svenska staten. Och det stämmer! Rolf Fredriksson har hittat en notis i DN för den 6 juni 1900 med rubriken ”Resestipendier åt arbetare” där bildhuggeriarbetaren Sven August Adolf finns med bland dem som av Kommerskollegium hos Kunglig Majestät "till erhållande af reseunderstöd af de för innevarande år anvisade medel till arbetare i de särskilda näringsyrkena" föreslagits medel. 400 kronor blev utdelningen i Adolfs fall. 

Lätt var det säkert inte att slå sig fram i den franska metropolen, men skam den som ger sig. Efter att ha arbetat hos några bildhuggare och fått undervisning av dem blev han antagen vid Cola Rossis fria akademi. Hans första större arbete fick den talande titeln "Misère" (nöd, misär), och visades på världsutställningen 1900. En ofattbar framgång för den fattige Smålandspojken, men berömmelsen i sig gav inte bröd. När han återvände till Sverige var han fattigare än när han reste ut.   

Här fick han dock så småningom en mecenat i affärsmannen, politikern och filantropen Oscar Ekman, som rustade sin unge skyddsling för en studieresa genom Tyskland, Frankrike och Italien. Det var nu som Adolfs förälskelse i Rom grundlades. Som jag redan nämnt slog han sig ner i staden 1904 för att stanna där till första världskrigets utbrott då han återvände till Sverige och förblev stockholmare resten av livet. I Italien visade Adolf sin skicklighet som porträttskulptör och såväl en minister, som en professor, en kardinal och en prinsessa (Maria Pavlovna, gift med prins Wilhelm under några år) gav honom i uppdrag att utföra sin byst i brons eller marmor. 1911 upprepade han framgången från Paris genom att få en kvinnostaty i naturlig storlek antagen till världsutställningen i Rom. Inte underligt att han också började uppmärksammas i hemlandet. Konsul Ekman ville förstås ha sin egen byst, men också Sven Hedin, Svante Arrhenius och Sixten von Friesen såg till att bli avbildade av denne smålänning i förskingringen. 

När han återbördats till hemlandet ville också kungen Gustav V få sin byst utförd av den begåvade Adolf. Han satt modell med hustrun drottning Victoria vid sin sida, dock inte som passiv åskådare utan som intresserad skulptris. Missionsskolan på Lidingö beställde en skulptur av P. P. Waldenström, Svenska Missionsförbundets grundare, och de svenska arbetarna ville inte vara sämre då de gav Adolf i uppdrag att utföra en byst av Hjalmar Branting till hans 60-årsdag. Riksdagsledamöter och adelsmän, alla ville de förevigas av den lockige smålänningen som också utförde porträttmedaljonger. Men det käraste uppdraget skaffade han sig själv då han tog sig för att porträttera sin älskade mor vid flera tillfällen. Han har också utfört idékompositioner som "Kristus i Getsemane", "Tankens makt" och "Helvetesdansen", och han var en anlitad skapare av gravmonument. "Han är icke här, Han är uppstånden" är ett sådant monument som restes på Nya kyrkogården i Stockholm. 

Hans gravmonument över modern – här vilar också Adolf själv och hans bror Anders – på kyrkogården i Nävelsjö vittnar om en ljus tro. Döden innebär inte slutet! Överhuvudtaget var Adolf intresserad av kristen konst och fick flera kyrkliga uppdrag bland annat i Småland. Han engagerades också för att utföra ett stort monument över Emanuel Swedenborg. Det restes i Lincoln Park i Chicago 1924 under högtidliga former med femtusen medverkande sångare från Sverige och Amerika. Adolf gifte sig aldrig, men han avbildade gärna kvinnor. En av de klassiska kompositionerna är "Daggkåpa". Han dog av hjärnblödning på Serafimerlasarettet i Stockholm.

Allt detta får jag i kortfattad form upplysningar om av den nitiske sammanställaren av släktregistret. Men när jag googlar på namnet Adolf Johansson blir jag besviken. Inte en enda träff som passar in på "min" skulptör. Även om han var stor på sin tid är han uppenbarligen helt bortglömd idag, tänker jag och bestämmer mig för att kontakta min vän, den flitige hembygdsforskaren Sven Danielsson. Sven känner väl till Adolf, hans morfar var kusin med skulptören och brukade brevväxla med honom under 1920- och 30-talet. Den snälle Sven hjälper mig också att reda ut att Adolf Jonsson var syssling med min egen farfar. 

För det var så han hette och inte Johansson som min uppgiftslämnare skrivit. Därmed blev också källäget ett annat. Adolf Jonsson ger ett antal träffar på Google. På Bukowskis säljs hans verk då och då, men någon riktig hausse är det inte längre fråga om. I äldre tiders uppslagsverk som Nordisk familjebok och Svensk uppslagsbok var han ett självskrivet namn, liksom i konstnärslexikon av olika slag, men i Nationalencyklopedin letar man förgäves efter Adolf Jonsson. Då får jag idén att skriva hans biografi och den kan nu läsas i NE:s nätupplaga. 

I Sixten Allvins bok Vetlandabygdens konstnärer (1953) kommer Adolf läsaren nära i några intervjucitat där han berättar om sin tillvaro i Italien. En nyårsafton då han med en arkitekt Stubelius ätit en god middag på ett värdshus och var färdig att bryta upp kom värden och ville bjuda på ännu ett glas vin. Gästerna tackade ja, men märkte en underlig eftersmak och tömde därför bara halva glasen. Efter detta säger sig Adolf inte minnas något förrän han många timmar senare hittades med sönderslagna fingrar och ett krossår i huvudet i trappan hos sitt värdfolk. Han hämtade sig snart på ett sjukhus, men det var uppenbart att värdshusvärden velat bedöva sina gäster för att ta deras pengar, vilket också skett. Så äventyrligt kunde det gå till i Rom för hundra år sedan.

Intervjuaren frågar vidare om han kurtiserar de sköna romarinnorna, men Adolf förklarar att flickorna har "förkläden" med sig då de går på dans, och om en ung kvinna bjuds upp två gånger av samme kavaljer ingriper hennes far utan pardon. Samtidigt som brottsligheten florerade hölls moralens fana uppenbarligen högt. Ännu närmare Adolf Jonsson tycker jag mig komma då jag från KB får tre brev som han skrev från Rom till Sven Lidman 1910. Konstnären befinner sig i ekonomiskt trångmål och vädjar till Lidman om hjälp, det rör sig uppenbarligen om en beställning av en byst. En knapp vecka senare skriver han på nytt och uttrycker sin eviga tacksamhet mot den svenske författaren. En rörande bild av hans situation vid denna tid.

Här, det vill säga någon gång på våren 2014, gör jag ett avbrott i mitt skrivande av artikeln om Adolf för att resa till Kulturhuset Pigalle i Nässjö där vi ska ha ett program om Strindberg. Och vad får jag se alldeles intill Kulturhuset om inte ett huvud i stort format som måste vara Adolf Jonssons beramade skulptur. Även om jag sett flera av dem på bilder är detta första gången jag står inför ett av hans verk. Det är en märklig upplevelse. Jag konstaterar att han ser sträng ut, Nässjös donator, och retar mig på att jag glömde kameran hemma. Tiden är tyvärr knapp, snart börjar repetitionen i Kulturhuset. I hastigheten väljer jag fel ingång och irrar runt en stund. Då upptäcker jag en skulptur av Nässjöpojken och operasångaren Conny Molin. Honom har jag nyss läst om och jag inser att jag står inför ännu en av Jonssons skapelser. Ansiktet är fryntligare och gladare än den bistre Karl Petersons. 

Där slutade min resa i Adolf Jonssons spår. Min artikel om honom har rubriken "'En riktig äkta smålänning' med världsrykte" och finns publicerad i Smålands författarsällskaps antologi Småland för mig, från 2014.

Den som vill beskåda några av Adolfs verk behöver inte resa långt. Utöver de jag nämnt finns i Lannaskede-Myresjö kyrka ett triumfkrucifix utfört av Adolf Jonsson och på Lövhults fritidsanläggning ska enligt en uppgift på nätet finnas skulpturer av skidlöpare. Dessutom har han utfört ett gravmonument alldeles vid ingången till Norra Sandsjö kyrka. En minnessten vid Ingsberg i Nässjö över en träffning under Kalmarkriget 1612 där Gustav II Adolf deltog är försedd med en porträttmedaljong i gips med kungens huvud i profil. Naturligtvis var det bygdens son som utförde den. För övrigt är det Nässjö hembygdsförening man ska kontakta för att få se hans samling. Där lär man bland annat hitta en liten skulptur av en kvinna, "La Misère". Sist men inte minst får jag i mejl av Rolf Fredriksson ett vackert foto. Det föreställer skulptörens mor i långa flätor och finns att beskåda i entrén till Vetlanda museum. I klipparkivet på samma museum finns dessutom en mapp med material om Adolf. 

I Facebookgruppen "Det gamla Stockholm" har en kvinna lagt ut ett par foton av Adolf på plats i sin ateljé i Centralpalatset på Tegelbacken; hennes farfar hörde till dem som Adolf skulpterade. I bokhandeln hittar jag en nyutkommen biografi över Svante Arrhenius. Jag bläddrar genast fram dess personindex och får flera träffar på Adolf Jonsson. Uppenbarligen var det en stor sak för den svenske fysikern och kemisten, tillika Nobelpristagaren, att bli skulpterad av Adolf.  

Min resa i Adolfs fotspår har uppenbarligen inte slutat. Efter dryga tio år är jag beredd att anträda den på nytt.