När Sävsjö kommun delade ut årets kulturpris, gick det till en kvinna som under decennier burit vidare arvet efter en av 1900-talets mest betydande kyrkliga konstnärer. På gården Björkelund i Hjälmseryd har Eleanor Karlsson bevarat och berättat Eva Spångbergs livsverk; det är en plats där tro, konst och medmänsklighet fortfarande möts.

– Priset går till alla här på Björkelund. Jag hade inte kunnat göra det själv. Det är många frivilliga som hjälper, säger Eleanor.

En grå oktobereftermiddag svänger redaktionens bil in på grusplanen vid Eva Spångbergs Björkelund. Åsnor och getter går lugnt i sina hagar, utan att reagera på vare sig bilen eller reportern. Det är en kylig dag - händerna blir snabbt kalla utan fingervantar - men stämningen på platsen är varm och inbjudande. 

Ett vänligt ansikte och ett varmt handslag möter upp oss - det är kulturpristagaren Eleanor Karlsson, som bor och verkar på Björkelund.

Ett livslångt band
Eleanor lärde känna Eva Spångberg redan som barn. Hennes pappa hjälpte till med smide och verktyg, och Eva kom ofta förbi familjen med sina järn.

– Jag var ganska liten när jag träffade Eva. Många av bönderna runt omkring hjälpte ju henne med en del, med havre till hönorna och trä till snideriet, berättar hon.

Hos Eva deltog hon i något som kallades ”lördagssöndagsskolan”; samlingar i jordkällaren på torpet där Eva berättade ur Bibeln.

– Hon var ju en otrolig pedagog, så man kommer ihåg allt hon berättade. Det tråkiga var ju bara att den vanliga söndagsskolan blev väldigt tråkig när man jämförde, säger Eleanor och skrattar till.

Från barndomsminnen till livsuppgift
Åren gick, men kontakten bestod. Efter en tid i Stockholm och utomlands flyttade Eleanor hem igen - och började hjälpa Eva mer aktivt med arbetet på Björkelund. Det var där Eva med hjälp av andra byggde upp sin välkända modell av Jerusalems tempel och skapade de snidade bibliska figurer som lockade tiotusentals besökare varje år.

– Hon började be om hjälp med att guida ute. Det fick man inte göra hur som helst - det skulle vara som det står i Bibeln, man fick inte fantisera ihop något, berättar Eleanor.

Vi sätter oss i lokalen, där träfigurer och konstverk står längs med väggar och på bord. Här tas besökarna emot, och det finns gott om sittplatser. 

Björkelund blev Eleanors arbetsplats och andliga hem - först som volontär, sedan under sin egen sjukskrivning. I nära trettio år arbetade hon sida vid sida med Eva - som medarbetare, vän och omsorgsperson.

– Vi jobbade ihop dagligen i nitton år. Och åtta år innan dess var jag här då och då. Så egentligen arbetade vi tillsammans i 27 år innan hon gick bort, säger Eleanor.

De små människornas värde
För både Eva och Eleanor handlade arbetet på Björkelund om mer än träfigurer och bibelberättelser. Det var också ett hem för människor som behövde en ny chans.

– För henne var det alltid en viktig fråga om de små människorna. De som var lite utanför. Det betyder inte något hur en människa ser ut eller hur mycket pengar den har. Det är faktiskt det här som betyder så otroligt mycket, säger Eleanor och lägger handen mot bröstet.

Många av de män som byggde upp Björkelund var tidigare missbrukare, som Eva tog emot och gav dem ansvar och mening. Arbetet med dem påverkade också Eleanor, som tidigare varit engagerad i föräldraföreningen mot narkotika.

Eleanor har alltid varit en person med stort engagemang för sin omgivning. Hon arbetade tidigare inom hotellbranschen, där hon såg många ungdomar och arbetskamrater drabbas av missbruk. Erfarenheterna formade hennes känsla för människors olika villkor och vikten av att ge stöd till dem som står utanför.

En förkunnare i trä
Eva Spångberg kallade sig själv ”förkunnare i trä” – och det var just det hon var. När tv-programmen på 90- och 00-talen väckte nationell uppmärksamhet, strömmade besökare till Hjälmseryd, ibland uppemot 40 000 per år.

– Hon kunde tala åtta till tio gånger om dagen. Och jag guidade lika mycket. Det var helt otroligt, minns Eleanor.

Men bakom den stora uppmärksamheten fanns också ett slitsamt arbete och en kvinna som hade svårt att säga nej.

– Hon var den snällaste, finaste, ärligaste och uppriktigaste människan jag har mött. Men hon hade ett jättefel - hon kunde inte säga nej. Till slut hade hon så dåligt samvete för alla beställningar att hon inte kunde sova, berättar Eleanor.

När Eva dog 2011, 89 år gammal, fanns Eleanor vid hennes sida.

– Hon brukade säga att hon drömde om att gå och lägga sig och sova, och när hon låg där skulle Jesus komma och ta henne i handen och säga: “Kom lilla Eva, så går vi till den himmelska festen”. Och det var precis så det blev, berättar Eleanor.

Att vårda arvet
Efter Evas död har Eleanor fortsatt arbetet på Björkelund, tillsammans med några få trogna volontärer. Hon bor fortfarande på gården, där hon har guidat besökare, grundmålat figurer, skött djuren och tagit ansvar för gården.

Trots sjukdom och ålder har hon fortsatt med samma engagemang och noggrannhet - egenskaper som har gjort henne oumbärlig för verksamheten. Men fortsättningen och framtiden är oviss - något Eleanor har svårt att ens nudda vid i tanken.

– Vi talar år för år. Alla som jobbar här jobbar ideellt. Ingen av oss har någon lön, för det bär inte. Men vi fortsätter så länge kraften finns, säger hon.

När Sävsjö kommun nu uppmärksammar hennes insats med kulturpriset känner Eleanor tacksamhet - inte bara för sig själv, utan för alla som hjälpt till.

– Det här priset är för alla på Björkelund. För utan dem hade det inte gått. Och jag hoppas att vi orkar lite till.