"Denne nu hädangångne landsman var, så vidt tillgängliga anteckningar äro tillförlitliga, den femte svenske nybyggaren i ordningen i det vidsträckta Kansas. Han var med därute redan då Kansas ännu var territorium och de heta och delvis blodiga striderna om huruvida detsamma skulle blifva en fristat eller en slafstat ännu pågingo. Hans egenhändigt nedtecknade lefnadshistoria, som vi äro lyckliga nog att äga, låter som en riktig äfventyrsroman från den vilda västern." 

Så inleder Anders Schön sin dödsruna över P. J. Peterson i kalendern Prärieblomman för 1907. Per Josua Peterson var min fars farmors kusin och vem vore inte lycklig över att äga denna ”lefnadshistoria” som jag förgäves sökt hos såväl Watkins Community Museum i Lawrence, Kansas, som Kenneth Spencer forskningsbibliotek vid Kansas universitet och Kansas Historical Society. Jag får nöja mig med att återge de uppgifter som Schön förmedlar, kompletterade med värdefull information från framlidne Stig Marz i Växjö och min avlägsna anförvant släktforskaren Jo Dee Rice i Kansas (som jag fick kontakt med när jag sökte uppgifter om Per Josua).  

Per Josua föddes den 28 februari 1838 i Rödja Östraby, Norra Sandsjö socken i Jönköpings län. Hans föräldrar var Peter Daniel Jonasson (född 1802 i Ramkvilla) och Stina Catrina Johansdotter (född 1814 i Lilla Brantås, Nävelsjö). När Peter Daniel gifte sig med Stina Catrina hade han redan en son från ett tidigare äktenskap: Carl Johan, född 1826 i Norra Sandsjö (dottern Charlotta Maria dog under sitt födelseår 1831). 

Familjen flyttade 1846 från Rödja till Nävelsjö. Paret fick förutom Per Josua, ytterligare sex barn: Charlotta Gustava (född 1835), Johannes Magnus (född 1840), Anders (död samma dag som han föddes 1843), Johanna Sofia (född 1844), Edla Maria (född 1848) och Anders Alfrid (född 1851). Charlotta var född i Bäckaby, medan de båda yngsta syskonen såg dagens ljus i Nävelsjö, dit familjen flyttat från Norra Sandsjö där de övriga barnen var födda. 

När Per Josua var fjorton år gammal 1852 utvandrade hela familjen utom Carl Johan till Amerika. Redan överfarten var ett smärre äventyr och tog sina modiga sju veckor. När de väl landstigit gällde det att sjövägen ta sig vidare västerut, men redan i Buffalo avlider fadern i kolera och även två av barnen mister livet: Johanna Sofia och Edla Maria. När den reducerade familjen väl anlänt till Chicago sent på hösten dör också den yngste sonen Anders Alfrid. Därmed hade modern fått nog av det nya landet. ”Utom sig af sorg återvände den pröfvade makan, åtföljd af sonen Johannes (sedermera bosatt nära Enterprise, Kans.) till Sverige”, skriver Schön. 

I husförhörslängden antecknar prästen hemma i Nävelsjö: ”Död i Amerika enl. sägen” för Peter Daniel och för de tre barnen sätter han ett kors med anmärkningen: ”I Amerika döda”. Johannes skulle alltså så småningom återvända till det stora landet i väster, och det skulle också modern, men då var hon omgift med en svensk man som hon lämnade med makens tillåtelse, förmodligen för att hälsa på barnen. Hon återkom dock aldrig och gifte sig senare med en man vid namn Lindqvist. Stina Catrina dog 1882 och ligger begravd på den lutherska kyrkogården i Enterprise, Dickinson County, Kansas.  

Men tillbaka till år 1852: Kvar i Amerika sedan modern och brodern rest är tonåringarna Charlotta, hon som gifte sig med Anders Palm som jag berättade om i min förra krönika, och Per Josua. När Svenska lutherska Immanuelsförsamlingen i Chicago stiftades den 16 januari 1853 var den endast femtonårige Per Josua en av dess medlemmar. Hans kristna tro var honom säkert till hjälp då den unge Smålandssonen på egen hand måste ”begynna lifvets kamp”, som Schön uttrycker det i nekrologen. 

När man tar del av Per Josuas vidare äventyr kan man inte heller annat än hålla med Schön i hans konstaterande att ”det var ruter i honom”. Snart hade han fått anställning som uppassare hos en kapten vid namn J. D. Webster, kommendant på Fort Dearborn, nära Chicagoflodens utlopp i Michigansjön. Här blev Per Josua kvar i två år. Sedan bestämde han sig för att bli timmerman och gick i lära i tre år innan han var färdigutbildad. 

Nu har vi nått fram till försommaren 1858 då den tjugoårige Per Josua grips av en obetvinglig äventyrslust och vill utforska det som i folkmun kallades ”det blodiga Kansas”. Tillsammans med en annan ung svensk ger han sig i väg till det fjärran territoriet för att pröva sin lycka som jordägare därborta. Till St. Louis kunde man åka tåg, men sedan måste man ta båt uppför Missourifloden till Wyandotte i Kansas. Om överfarten till Amerika tagit sju veckor i anspråk varade denna resa lika många dagar. Sedan var det bara att lita till apostlahästarna för att ta sig över Wyandotte- och Delaware-indianreservationerna till Lawrence. Den 10 juni var de framme.       

Här arbetade nu Per Josua som snickare en tid, men redan till våren nästföljande år kände han behov att röra på sig igen. Tillsammans med sin kamrat byggde han en liten roddbåt och tog sig på den uppför Kansasfloden till Smoky Hill-floden. Där floderna flyter samman fanns vid denna tid bara några stockhyddor. De fortsatte uppför Smoky Hill-floden och tog sig sedan till den plats som senare skulle bli Enterprise, Kansas. Här träffade de ett par andra svenska nybyggare: Lars O. Jäderborg och John Swenson, som redan lagt beslag på var sina jordstycken i närheten. Per Josua var inte sen att göra detsamma. Han inmutade nu åt sig ett hemman om 160 acres (64,7 hektar) vid Deer Creek, ett litet stycke öster om Enterprise. 1,25 dollar per acre fick han betala för det till regeringen.

Stillasittande var dock inte Per Josuas melodi och redan på hösten samma år finner vi honom på besök hos en vän i Howard county, Missouri. Där stannade han till 1861 då han återvände till Chicago. Men Kansas lockade på nytt och ett par år senare 1863 beger han sig åter dit. Här höll han på att hamna mitt i ett äventyr då Lawrencemassakern, eller Quantrill’s raid som den också kallas, nyss ägt rum. Amerikanska inbördeskriget pågick och räden var en rebellisk gerillaattack av Quantrill’s Raiders ledda av William Quantrill i den prounionistiska staden Lawrence. 

Av stadens affärsdistrikt återstod efter våldsamheterna bara en askhög och Per Josua grep genast in i återuppbyggandet. Inte nog med det, han tog också tjänst som ordonnanssergeant i kompani B av Kansas Tredje milisregemente som skapats för att slå tillbaka ett befarat anfall av rebellgeneralen Sterling Price.

Vi har nu hunnit fram till hösten 1865 och Per Josua känner att tiden är inne för att börja odla upp hemmanet i Dickinson county. Tillsammans med Lars Jäderborg beger han sig dit och en hård tid väntar de båda landsmännen. En usel liten stockhydda är till att börja med allt som står dem till buds och den svåra kölden gör inte tillvaron lättare. Men så snart våren kommer ser de företagsamma männen till att bygga sig varsitt hus och allt känns med ens lite hoppfullare. 

Den snart trettioårige Per Josua sitter nu i sitt eget ägandes hus och känner att det börjar bli tid att bilda familj. I december 1867 gifter han sig i Davis County, Kansas, med miss Lavinia Hickey (namnformerna Lavina och Larinia figurerar också i arkiven; det har sagts att hon var född i Amerika, men census 1870 gör gällande att hon kom från Irland). 

Något lugnt familjeliv blir det dock knappast tal om. Ett år efter giftermålet blir Per Josua anmodad av general Bankhead att bege sig till Fort Wallace, Kansas, för att uppföra några byggnader där. Lavinia följer med och föder den 20 april 1869 tvillingarna Annie (Anna Charlotte) och Wallace (John Wallace). 

Fort Wallace var vid denna tid långt ifrån någon fredlig plats, här fördes ”ett vildt lif”, konstaterar Schön och förtydligar att det inte gick en enda natt utan att åtminstone en person blev ihjälskjuten, ibland miste tre eller fyra livet. Någon järnvägsförbindelse hade man inte heller då Union Pacific-banan vid denna tid slutade vid Sheridan, tolv mil öster om Fort Wallace. Därför kan man tänka sig att Lavinia drog en lättnadens suck då byggnadsarbetena var klara och familjen hösten 1869 kunde återvända till sin farm. Ett år senare (den 17 november 1870) föder hon dottern Jennie. 

Men om Lavinia hoppats på lugn och ro bedrog hon sig. Per Josua hade nämligen gripits av guldfeber. När han gång efter annan läste i tidningarna om rika guldfynd i Colorado kunde han till slut inte bärga sig längre. Han måste pröva sin lycka också på detta fält. Tänk att kunna bli en rik man! 

På våren 1871 ger han sig i väg, denna gång utan familjen. I Denver, Colorado slår han följe med ett par kamrater och de beger sig sydväst ut tills de når Rio Grande-floden. Tjugosju mil sydväst om den senare uppbyggda staden Del Norte hade man hösten förut upptäckt guld och Per Josua och hans vänner, liksom hundratals andra, hoppades göra detsamma. Snön lär fortfarande ha varit djup vid denna tid och redan detta gjorde att många av lycksökarna gav upp och lämnade platsen. Nog fanns det guld, men bara i liten mängd och Per Josua måste arbeta utan ersättning hela sommaren. 

I september var det bara han och två andra förhoppningsfulla kvar. Guldet som de fann gav dem endast 56,66 dollar var. I oktober lämnade också Per Josua platsen, men han var av segt småländskt virke och gav sig inte i första taget utan fortsatte sitt sökande under följande somrar. Det var som om något viskat inom honom att här skulle finnas guld i mängd. 

1872 gjordes endast få inmutningar, men 1873 började en ny rusch och den 13 september detta år gjorde Per Josua så till sist den upptäckt som på sätt och vis skulle förändra hans liv. Tillsammans med en man vid namn Brandt fann han tre mycket lovande fyndigheter. Den rikaste av dem upptäckte han själv. Little Annie-guldgruvan, uppkallad efter hans äldsta dotter, skulle sedermera bli berömd. Den innehöll en av de rikaste guldfyndigheter som någonsin påträffats i Colorado. 

Samhället som snart växte upp runt fyndigheten kallades Summit (från 1880 Summitville). Därmed var Per Josua en välbärgad man, en riktig ”guldgosse”. Ett bolag bildades för fyndets exploaterande med Per Josua som superintendent. Under flera år innehade han denna post samtidigt som han verkade som fredsdomare.

Glädjen för Per Josua blev dock kortvarig då Lavinia avled redan 1874. Schön hävdar att han redan då återvände till Lawrence med sina tre barn för att de skulle få tillfälle att gå i skola. Denna uppgift verkar dock osäker. Säkert är att han i april 1877 gifte sig på nytt, denna gång med en landsmaninna, den unga värmländskan Mary (ursprungligen Maria kan man förmoda) Bettie Anderson, född 1855.

”Ett av säsongens lyckligaste, ljusaste och finaste bröllop ägde igår kväll rum i herr A. Palms bostad då herr P. J. Peterson, som tidigare bott i denna stad och numera är en av ägarna till den berömda Emmagruvan [!] i södra Colorado, gifte sig med Fröken Mary Anderson från denna stad. Ceremonin förrättades av kyrkoherde Dr. Cordley, en gammal vän till båda parterna, och bevittnades av en stor samling släktingar och vänner till bruden och brudgummen”, rapporterade The Lawrence Journal. 

Året efter bröllopet köpte Per Josua en lantegendom en halv mil nordväst om Lawrence och lade ner stor möda på att arbeta upp den. Enligt Schön sålde han år 1880 sin andel i guldgruvan till ett New York-bolag som sedan utvann guld för miljontals dollar. 

Tillsammans med Mary besökte Per Josua sitt gamla hemland 1883. Två år senare föddes sonen Albert, George kom 1887 och minstingen Frederick kompletterade familjen 1891. Albert blev bara tjugofem år gammal och dog samma år som sin far, medan George levde ända till 1971. 

Den senare delen av Per Josuas levnad tycks inte ha innehållit några mera sensationella tilldragelser. Den 21 mars 1906 avlider han på sin vackra lantgård vid Lawrence. Enligt en notis i Republic City News var hans egendom troligen värd 50 000 dollar. Han begrovs på Oak Hill kyrkogården i Lawrence, Douglas County, Kansas.  

Per Josuas porträtt som finns återgivet i Prärieblomman visar en äldre man med vitnat hakskägg och mustasch, håret syns ha en mörkare ton än skägget. Näsan är rak och ögonen små och plirande, ansiktet något fylligt. Han bär en präktig mörk kostym, vit skjorta och mörk fluga. Helhetsintrycket är en man som är nöjd med vad han uppnått och medveten om sin position som välbärgad, men som för den skull inte saknar humor. Jag tycker mig urskilja ett litet leende i mungipan. 

Om Per Josua inte varit så småländskt envis och fortsatt att gräva efter guld skulle han aldrig ha gjort sitt fynd – och jag skulle aldrig ha fått veta att han funnits! För det var i kraft av sin status som guldgosse som han blev omnämnd i mitt släktregister. 

I min artikel ”En riktig äfventyrsroman från den vilda västern” i Skrivarnätet Smålands antologi Ordströmmar från Småland (2016) berättar jag om detta märkliga levnadsöde. Den är även publicerad i Emigranten 2016:2.