Vi har en femkilometersrunda i Hultagård som hustrun och jag brukar gå. Detta gjorde vi som vanligt en dag i februari. Vi hade fått lite nysnö och det var två minusgrader.

När man varit gifta i 50 år så är det mesta sagt mellan oss och därför blir det mycket tystnad när vi går och tankarna svävar fritt.

Jag frös lite om fingrarna som jag brukar göra och osökt började jag fundera över varför man aldrig frös som barn. Jag menar: Vi har nästan aldrig någon snö idag och temperaturen pendlar oftast mellan ett par plus och ett par minus. I undantagsfall kan det bli ner mot minus 15 grader. Då säger man att det är extremkyla.

Minus 15 grader var normaltemperatur när jag var liten i slutet av 50-talet och början av 60-talet. För att inte tala om snön, 50 till 100 centimeter var inget ovanligt.

Det var under dessa funderingar jag tänkte på vantarna. Stickade vantar, i bästa fall lite tjockare lovikavantar. De blev blöta rakt igenom och istappar hängde på utsidan. Visst var det gott att suga på de där isbitarna, även om man fick med lite garnrester i munnen? Och fingrarna blev röda och nariga, men frös jag? Jag kan inte minnas det.

Fast kanske vill jag inte minnas värken i fingrarna utan inbillar mig att allt var bra. Fötterna hade det inte mycket bättre. Stenhårda pjäxor med ett par strumpor och raggsockor utanpå. Var det riktigt kallt blev det två par strumpor eller sockar. Men inte frös vi. Idag har vi fordrade gore tex-kängor. Mjuka och sköna och de håller oss torra. Men lik f...... fryser vi.

Tankarna vandrade vidare. Hur många ungdomar idag har ett par långkalsonger förresten? Vi hade alltid långkalsonger under vintern. Vita med gylf. Öppningen stor som en garagedörr så vinden blåste rakt in i underlivet. Ovanpå dessa ett par skidbyxor, tror jag de kallades. Ofodrade, men med lite tjockare tyg. Det är skillnad mot dagens friluftsbyxor som är både fodrade, vatten- och vindtäta. Men inte frös vi för det. Eller gjorde vi? Jag kan minnas att benen var röda och det kliade och värkte när jag kom in på kvällen. Men frös?

Den ena tanken födde en andra. Jag tittade på min jacka. Samma typ som byxorna, varm, vatten- och vindtät. Det är annat än undertröja. T-shirt kallas det idag. Skjorta och en stickad olle. Något mer måste vi väl haft under ollen? Kanske dubbla undertröjor eller skjortor? Men det gick bra, vi höll igång hela dagarna och blev väl varma av detta.

Ja, så snurrade mina tankar när hustrun plötsligt sa: "Vad går du och småler åt?" "Jag småler väl inte", svarar jag. "Jo, det gör du", vidhöll hon. "Vad tänker du på?"

Jag berättade om mina tankar och måste erkänna att jag kände mig lite lycklig av dessa.

"Men vad gjorde ni som barn på vintern", undrade hon.

Åh, vi åkte skidor och skridskor. Egentligen började vi med utförsåkning redan på 50-talet. Vi började i Högaholmsbacken. Du vet backen bakom Strandhagen nära hembygdsparken. Den var inte så lång, men en bra början. Ibland hann vi inte stanna utan fick åka ut på gatan. Som tur var kom det inte så mycket bilar på den tiden. Funderar på om Ljungaungarna (kärleksfullt namn) åkte i Högagärdebacken redan då?

I alla fall. När vi blev äldre åkte vi ut till Stormabacken. Den låg utmed smalspåret till Vetlanda. Otroligt långt ut. Det var nästan en dagsutflykt att åka dit. Det märkliga är att avstånden minskar med ökad ålder. Idag tar det inte många minuter att ta sig dit ut.

Backen hade två nedfarter. En åt Vetlandahållet och en åt Sävsjöhållet. Åt Vetlandahållet var backen lite snällare. Så där började vi åka. När vi blivit lite varma i kläderna började vi åka åt  Sävsjöhållet. Och jag bara säger: Hahnenkammrennen, SLÄNG ER I BACKEN. I Stormabacken hade inte ens Jean-Claude Killy, Alberto Tomba eller Hermann Maier stått hela vägen ner. Den var brant.

Sedan åkte vi skridskor. Ishockey och bandy spelades naturligtvis. Men det man helst kommer ihåg var nog onsdagkvällarna. Då var det musik på Sturevallen och klubbor var förbjudna.

Vi hade kommit upp i den åldern att vi började förstå att det var skillnad på pojkar och flickor. Det var något spännande med flickor. Vi började med att åka runt och småretas med dem. Puffa på dem och njuta av beröringen. Flickorna åkte oftast två och två eller ibland tre och höll varandra i händerna. De var lite mer mogna och framåt och till slut kom frågan, alla vi killar väntat på: "Ska vi åka ihop?"

Tänk att få åka hela Sturevallen runt och hålla en flicka i handen. Det var allt som behövdes på 50-och 60-talet för att man skulle vara i sjunde himlen.

Och inte frös vi. Ja, det är fortfarande den stora frågan: Varför frös vi inte om händerna när
vi var små?