Härom veckan gick jag runt på torget i Sävsjö och väntade på hustrun. Då upptäckte jag stenläggningen som markerade den gamla gatan som tidigare gick rakt över torget. Jag hade väl sett den hundratals gånger innan utan att direkt se den men nu väckte den gamla minnen till liv. Och som vanligt när gamla minnen kommer till mig så började jag höra mormors röst.

"Vad håller de på med, river upp hela torget", sa hon nästan lite småilsket. "Ja, men förändrat och byggt om har man ju gjort i alla tider. Flera gånger som du också måste komma ihåg", svarade jag.

Så tittade jag upp. Hade någon hört mig prata för mig själv? Tog snabbt fram telefonen och låtsades prata i den. Jag visste att mormors röst inte skulle försvinna när jag väl börjat höra henne.

"Och vägen som gick tvärs över torget. Varför har man tagit bort den?"

"Det är ju länge sedan den togs bort", svarade jag. "När det blev fler bilar kunde man ju inte ha dem att köra rakt över torget. Inte var det väl inte så vackert heller med en grusväg över torget och bilar som stod parkerade hur som helst. För att inte tala om mjölkbussarna som fanns tidigare."

Jo, det höll hon med om. "Och det var ju inte så bra med bilar som kom körande när man börjar bli gammal och inte kan röra sig så fort", sa hon för sig själv.


Torget med vägen tvärs över ca 1950. Foto från Sävsjö hembygdsförenings arkiv.

"Jag minns inte så väl mormor, men inte var det så tydligt var gatan slutade och torget började."

"Nej, så var det nog", svarade hon. "Och i Sävsjö, som alla småorter, kan jag tänka mig, så hade man sina egna trafikregler. Där har jag alltid kört eller där har jag aldrig stannat", skrattade hon. "Och då kunde det gälla att hålla sig undan."

"Men alla affärer som fanns runt torget", fortsatte hon. "Var är de nu? Sörensens och senare Jotos låg ju i hörnet där nere", sa hon och pekade mot gatuköket.

"Det är Sävsjö gatukök, från början en korvkiosk, men lite större bara än Jönssons och Malmbergs som stod i andra änden av torget mot Järnvägsgatan. De kommer du väl ihåg?"

"Korvkiosker", fnös hon. "Kan inte folk äta hemma?"

Jag kände att det inte var någon idé att diskutera vidare, utan pekade på Lilla cafeét och sushibaren.

"Titta vad de har gjort huset fint."

"Jo, det är fint höll hon med om, men var finns Järn & Maskin. De låg ju där."

"De flyttade längre bort på Järnvägsgatan, men det är nerlagt nu."

"Runstedska", säger hon plötsligt. "Är det en zooaffär där nu? Kamelen?", mumlar hon lite undrande. 

"Nej, nej", svarar jag. "Det är Svenska kyrkan som bland annat serverar fika där på fredagarna.
Det är mycket folk som besöker dem."

Nu lyser hon upp. "Vad bra! Det är ju långt ner till kyrkan och församlingshemmet är väl fint, men inte så nära och avslappnande."

Så blir hon lite nedstämd igen. "Tänk så många affärer vi hade förr. Där låg ju Bok & Papper också, men vad står det? Gadd, vad är det för något? "

"Det var en tandläkarmottagning, men den är nedlagd."

"Nedlagd! Läggs allting ner nu. Inger hade ju en sybehörsaffär där, verkar som om den också är nerlagd. Jag tror att allting var bättre förr", fräste hon. 

"Nja", försökte jag. "Inte allt kanske men en hel del."

"Men gatan är ju avstängd", sa hon plötsligt och vänder sig mot gatuköket igen. "Först tar de bort vägen över torget, sedan stänger de av gatan fram till Kopparslagaregatan. Var ska bilarna köra?"


Flygbild över torget från 70-talet då vägarna gick runt hela torget. Foto från Sävsjö hembygdsförenings arkiv.

Jag skrattade lite för mig själv. Ena stunden tycker hon bilar är ett ofog, i nästa undrar hon hur de ska ta sig fram.

"Titta lite bakom häcken där. Ser du hur de bygger om gatan framför stadshotellet och vidare upp mot sjukstugan."

Hon är inte så lång, så hon får nästan stå på tå för att se.

"Ja, nu ser jag. Det var inte så dumt. Nu får vi ju torget som en liten oas, utan bilar."

"Precis", svarade jag. "Även om det varit så några år nu. Och parkeringsplatser finns det, men bilarna kör inte över torget."

Jag tror inte hon hörde mig, utan hon sa förvånat: "Vad är det för ett fint hus som ligger där bort? Där låg ju Sörensens gamla slakteri och senare Uno Herrmans vulkverkstad."

"Det är Kulturhuset. Det är bio och mycket underhållning med olika artister och föreningar."

"Ja, det kanske är bra. Det går nog inte att träffas i vägkorsningarna längre och dansa som Gunnar och jag gjorde."

Jag kunde höra en ton av vemod i rösten. Jag förstod att hon tycker utvecklingen går lite för fort så här på ålderns höst. Att det finns en liten längtan tillbaka till ett tidigare och lite långsammare liv. Hon har inte på något sätt glömt det slit hon haft i sin ungdom, ändå blir hon försiktigt positiv till förändringarna och ser att förbättringar behövs ibland.

Men så vände hon sig in mot torget igen och såg lite fundersam ut. 

"Vad ska de göra när de gräver en massa stora gropar?"

"Ja", svarade jag lite dröjande. "De måste väl byta ut rör och ledningar som börjar bli gamla och sköra. Men det vi kommer att se och märka är väl att man bygger mer cykel- och gångvägar. På så sätt slipper vi gå och cykla bland bilarna."

"Ja, det kanske inte är så dumt", mumlade hon. "Tiderna förändras ju, som du sa, och bilarna blir fler och fler."

Hon stirrar bort mot huset på andra sidan torget. "Minns du Byrån?", frågade hon. 

"Nej, den revs långt innan jag föddes", svarade jag.

"Jo, det är klart. Men det var bra de rev det. Det var inget vackert hus."

"Men det nya blev ju ståtligt, sa hon nästan lite stolt. Där fanns Skånska Banken och bredvid låg Lanquists uraffär. Vad är där nu?

"En frisör och tidningens lokalkontor. Men innan dess var det guldsmedsaffär där i flera år", påpekar jag.

"Men inte var huset så långt", sa hon fundersamt. "Nej, Elwings låg ju där, ut mot Järnvägsgatan", minns hon. "Han som hade möbelaffär och begravningsbyrå i samma lokaler. Huset var väl inte så vackert, men innegården var jättefin. Den låg lite skyddad och var som en lummig oas."

Så fick hon syn på fontänen bland grävmaskiner och dumpers.

"Vilken tur att de har tagit ner pojken under tiden de bygger om."

"Tyvärr mormor. Den är stulen sedan flera år tillbaka. Den var gjuten i brons och därför värdefull. Den är nog nersmält nu."


Torget idag med fontänen och pågående grävarbeten i bakgrunden. Foto: Magdalena Anderås

Hon svartnade i ögonen och trampade runt lite grann. Nu kommer det en svordom tänkte jag.
Men icke. Jag hörde aldrig mormor svära, men hon mumlade något ohörbart i alla fall. Som vanligt när hon blev arg eller irriterad så började hon blekna bort ur mitt sinne.

Jag tittade förskräckt upp och undrade hur högt jag hade pratat. Hade någon hört mig? Men alla hade brått och gick bara förbi. De trodde väl att jag var som många andra, att jag var tvungen att prata i telefonen hela tiden.

Det stod några gubbar vid avstängningen och tittade på arbetet och maskinerna.
"Det blir nog bra det här när det blir klart", kommenterade de. "Vi får vänta och se."

Ja, det är väl så med det mesta. Vi får vänta och se. Och när det blir klart brukar det bli bra. 

Och jag är tacksam att mormor kommer till mig ibland och ifrågasätter, ställer frågor och berättar hur det var förr. Hon öppnar mina ögon.