När min farfars far skrev sina friarbrev till den kvinna som skulle bli min farfars mor kunde han inte tänka sig att några av dessa brev 125 år senare skulle kunna läsas av vilken svensk som helst. Om någon berättat för honom att hans brev långt efter både hans och fästmöns död skulle tryckas i en bok hade han väl antingen skakat på huvudet åt en sådan befängd idé och lugnt fortsatt att pränta ner de väl valda orden eller också hade han slutat skriva i blotta förskräckelsen.

Om min farfars far vet jag inte mycket, ett avgångsbetyg, några brev och ett fotografi, fragment i min hand. 

Gossen Carl Aug. Fransson Rödja Djuragård född d. 9 December 1850 och inskrifven i Sandsjö Folkskola har denna dag undergått afgångsexamen och dervid erhållit följande vitsord:
"I Renläsning – berömlig, i Cateches – berömlig, i Bibl. Historia – berömlig, i Sv. Språklära – berömlig, i Sv. Historia – något, i Geografi – försvarlig, i Naturlära – försvarlig, i Geometri – försvarlig, i Välskrifning – godkänd, i Räkning – godkänd, i Sång – godkänd, i Gymnastik – försvarlig.

Och har han i öfrigt Ordentligt bevistat skolan, samt ådagalagt god Flit och ett sedigt Uppförande, som härmed till betyg meddelas. Sandsjö den 1 april 1864. (Oläslig namnteckning) Medlem av Skolstyrelsen, J A Svensson Lärare. Bevistat förhören tidtals. Sandsjö d. 1 dec. 1865. J F (?) Ohlsson."

Skolans bild av Carl August är som skolans bilder alltid varit. De säger allt och intet. Bortsett från det gåtfulla omdömet ”något” i svensk historia kan man urskilja konturerna av en liten humanist med motvilja mot de naturvetenskapligt inriktade skolämnena. Dock tycks han inte ha ärvt pappa Frans sångbegåvning. Att Frans utmärkte sig som en god kyrkosångare, kan man läsa i en bok. Eller också var Carl som skolpojkar är mest och vägrade sjunga inför klassen. Att gossen bara blev godkänd i ”välskrifning” tyder antingen på att denna lilla smålandsskola hade ovanligt stränga krav och högt ställda förväntningar på sina elever eller också tog han sig senare i livet och bemödade sig förstås särskilt när han skrev till Henne, till sin hjärtanskära, den unga och åtrådda. Arton år var hon, fortfarande tonåring fast ordet ännu inte kommit i bruk. "Med qvalfull otålighet afbidar jag", präntade han med vacker läsbar handstil. Inga överdrivna extravaganser, men nog har han en driven och kraftfull piktur, Carl August. 

Han var en präktig man, Carl August Fransson, en stadig, jordnära, jordbrukande man, son till den lika präktige hemmansägaren och kyrkvärden Frans Andersson. Om denne Frans Andersson, född i Rödja den 16 januari 1825, meddelade Eksjötidningen med anledning av att han avlidit den 11 januari 1919, i sitt 95:e år som den äldste i Norra Sandsjö, att han i sin krafts dagar var en person med rika gåvor, som flitigt togos i bruk i kommunala värv. Bland annat var han ledamot av kommunalnämnd, brandstodsnämnd, kyrko- och skolråd. I äktenskap med Anna Katarina Samuelsdotter från Nävelsjö, död 1902, hade han sju barn. 

Och ett av dessa barn var alltså Carl August som var 25 år då han skrev sina friarbrev, men fortfarande kallade sig yngling. På själva julaftonen tar han mod till sig och skriver till Jungfrun Elis Ekstädt Djurseryd. Sandsjö Socken. (Hon hette Elisabet, men kallades Elis, med betoning på sista stavelsen.) 

"Rödja den 24 dec 1875
Dyra Elis. Om du ej vid åsynen af detta bref rent af gissar till innehållet af detsamma, då torde det åtminstone ge dig en viss aning derom. Jag lärer väl således redan hafva förrått mina hemliga tankar. Men det får nu inte längre stanna vid gissningar och aningar oss emellan. Ja, dyra Elis, jag har nu ändtligen fattat mod att skriftligen säga dig hvad jag länge burit inom mig. Hvad min mun hittils ej vågat yppa, det kan jag numera icke dölja, utan bekänner, att jag uppriktigt, innerligt och högre än allt älskar dig, och önskar att jag blefve bemött med din genkärlek."

Var det kärlek eller ville han bara komma sig upp, höja sig, hon var ju som lite förmer. "Med qvalfull otålighet afbidar jag nu den dom, som du, dyra Elis, kommer att fälla öfver dens öde som inte hyser någon högre önskan än att i lif och död få vara och förblifva din. Ödmjukeligen Carl Aug. Fransson." Det var kärlek, jag är övertygad om det. Han skriver med sitt hjärteblod, skriver för sitt liv. Ty spökena fanns att kämpa mot. Avundsjukan fanns, liksom den Svarta sjukan. Falska anklagelser, hur kunde hon tro på dem. Hur kunde hon! Tro på illasinnade tungors falska beskyllningar att han skulle ha sökt sig till andra. När det var henne han tänkte på ständigt, hans rädderska och frälserska. Hans egen älskade.  

"Du säger att jag vändt mig på annat håll. Men det är blott osanning du har fått veta. Ty jag får på min heder säga att sådant är icke mitt sätt. Då måtte jag blygas vid att tala vid dig, eller någon af de dina, i synnerhet då jag gjort anmälan på ett ärbart ställe, men huru jag är det värdig det känner jag ej så noga till. Att jag skall hafva en annan kärare än dig, det vet jag ännu intet om."

Där är den igen, den underdåniga ödmjukheten, men samtidigt medvetandet att ha rätten på sin sida. Det mörka brevet, uppfyllt av ångest. Den 5 mars 1876 hade hennes ”underrättelse” om hans förmenta otrohet nått honom som ett synnerligen illavarslande och smärtsamt tecken. Den 11 mars skriver han sitt svar. En knapp vecka, nästan en hel vecka avvaktar han i förorättad stolthet, i sorg och smärta, förmodligen blandad med vrede. Den 9 april 1876 har redan alla vindar blåst över. Ärbarheten själv var han då han kom med fader och häst, hästen nämns inte, den är underförstådd, liksom triumfen – den ännu bävande.

"Jag får tacka dig, och de dina, för hemma, samt för den vänskap och kärlek, som ni bevisade mig och min Fader då vi voro på besök hos eder med ett för mig, och dig, så viktigt ändamål. "

Det livsavgörande besöket är avlagt men hjärtats prövning återstår. Hans allvar går inte att ta miste på, till och med handstilen har fått en ny, klarare och liksom värdigare framtoning. Han tror på sin sak, för första gången vågar han tro på allvar. Han tror på allvar i dubbel bemärkelse. 

"För öfrigt beder jag dig pröfva ditt hjerta, för att utröna, huru jag är för dig likgiltig eller ej, innan du besluter dig till, att för hela lifvet knyta ett oupplösligt band med en yngling, som icke kan erbjuda stor rikedom och glans, endast med Guds hjelp en stilla lycka, men som skall söka genom den trognaste kärlek vedergälla den sällhet, som du lofvade mig, att du förblifver mig trogen.

Din uppriktiga trogna vän Carl August Fransson heter den."

Samma år stod bröllopet. Med Guds hjälp knöt de ett oupplösligt band för hela livet. 

Carls brev till Elis finns publicerade i antologin Kära brevvän: En bok om och med brev, utgiven av En bok för alla 1998, och själv har jag berättat om honom i antologin Livets avgöranden (2007).