Nyfiken som jag är, så var jag tvungen att gå ner till torget och se hur långt de hade kommit med ombyggnationen. Visst, det är mycket kvar att göra men man börjar skönja hur det ska bli.

Så vände jag mig mot järnvägen och började fundera på hur det såg ut där tidigare. Jo, där gick ju Storgatan rakt över järnvägen. Tunneln kom inte förrän 1995.

Är jag sentimental? Men jag kan faktiskt sakna bommarna ibland. Visst var det irriterande när man hade bråttom eller bommarna låstes i nerfällt läge och inga tåg kom.

Men det fanns alltid någon att prata med när man väntade. Om inte annat så kunde man ondgöra sig över att bommarna var nerfällda igen. Det var en hatkärlek av sällan skådat slag. Då ville man bli av med dem, och idag kan man sakna dem.

Jag stod där och funderade över hur det hade varit och sett ut. Då hörde jag rösten igen: "Och där vid nergången till tunneln stod en lottkiosk."

Naturligtvis var det mormor som kom så fort jag tänkte på gamla tider. "Och där låg Caltexmacken", säger hon och tittat lite åt vänster. "Pressbyrån var väl sammanbygd med macken på den tiden?"

"Jag minns Aina, barsk men snäll", säger hon med ett leende. "Och det var både in- och utlämning av bussgods där också."

"Vad är det nu? Bara pumpar", muttrar hon. "Haine, äldste pojken, hade inte tyckt om det. Han ville prata med någon när han tankade och få lite hjälp om han behövde det."

"Pressbyrån förresten. Har de flyttat den?"

"Jo, de flyttade den några meter norrut, men lade även ner den efter några år. Nu är det en grönsaksaffär där", säger jag.

"Ja, det finns väl inga kiosker kvar då, kan jag tänka mig", säger hon nästan lite förnärmat. "De som var så smidiga att handla i om man bara skulle ha en tidning eller lite godis till barnbarnen."

"Och de som ska med bussen, de kan ju inte köpa något att ha på resan."

"Nej, tyvärr", säger jag.

"Men 'Jeppe' Thulins då?"

"Västra kiosken på Vrigstadvägen, menar du. Den är också nerlagd. Men det var nog den sista 'riktiga' kiosken som stängde här i stan."

Hon tittar snett över järnvägen, bort mot stationen. Jag tycker det blänker till lite i ögonvrån på henne.

"Den lilla kiosken vid stationen, där Nora Sjögren och Edith Svensson arbetade, är den också borta?"

Jag bekräftar tyst att även den kiosken är borta.

"Där köpte jag alltid något när jag tog rälsbussen till Emilia i Lammhult. Minns du Emilia, min syster", frågar hon med lite mer glädje i rösten.

Jo, jag minns. Och jag minns också en fet tax, men det vågar jag inte säga högt.

Jag påpekar nu när hon är på bättre humör att det byggdes en ny kiosk, lite snett bakom stationen.

"Jaa", säger hon lite dröjande. "Det sa Haine något om. Taxi fanns väl i samma lokaler. Han var så glad, för det var så fint där jämfört med de gamla lokalerna på Västra Järnvägsgatan. Fast det gemytliga och inbodda, följde inte med till de nya lokalerna."

Nej, så är det väl nästan alltid när man byter lokaler. En del går förlorat och annat vinns. Men även den lades ner och taxi finns nu ute på Hjärtlandavägen.

"Ock ock", suckar hon. "Tur att 'Gonnar' inte behöver uppleva detta. Fast han hade väl bara skrattat åt eländet. Han tog ju aldrig något på allvar, hela livet var en lek."

"Men", säger hon plötsligt. "Hade inte Hultqvist en kiosk på Sturegatan, borta vid idrottsplatsen."

"Sturevallen menar du. Jo, det stämmer. Men... ...nerlagd."

Kanske lika bra det. Den hade väl inte godkänts idag som arbetsplats. Tror inte den var särskilt väl isolerad, så de frös nog där på vintern.

"Kommer du ihåg Göran Petersson? Han var årsbarn med mamma", säger jag.

"Nej, honom kan jag inte placera. Men han hade i alla fall en kiosk på Odengatan, precis vid Mejeriet. Där var jag nog aldrig."

"Nej, den var där nog inte speciellt länge heller. Då minns du inte kiosken de hade i hörnet på Sturehallen heller?"

"Sturehallen", säger hon dröjande. "Var inte det den nybyggda affären borta på Hägneområdet? Där var jag någon gång när jag var hos Sven, mellanpojken. 

"Men fanns det en kiosk där?", säger jag.

"Ja, i hörnet ner mot Hägneskolan."

"Nej, den minns jag inte."

Vi står tysta en lång stund och jag funderar över detta med kiosker.

"Men...", säger jag plötsligt. "Lite av kiosker har vi ju ändå kvar."

Hon tittar lite skeptiskt på mig och undrar, var då? 

"Uppe på Koppartrans, bensinstationen. Där fanns ju en kiosk. Även om det mer ser ut som en diverseaffär nu för tiden. Och Koppartrans är också borta förresten. Det har varit både Shell och Gulf där."

"Var det inte Esso ett kort tag också", påpekar hon.

Jag tittar förvånat på henne. "Hur vet du det?"

"Haine har berättat det för mig", säger hon med glimten i ögat och småskrattar.

"Men nu heter det Oljeshejkerna", säger jag. "Och butiken heter Frendo."

"Ja, och Ulla på Gulf, i 'Kvickalien' fortsatte ju med verksamheten, även när bensinförsäljningen upphörde. Fast även där blev det ju lite mer av affär än de traditionella kioskerna. Men nu har den också lagts ner."

"Ja, ja", suckar hon lite uppgivet. "Så mycket nya namn så jag vet snart inte vad som är vad. Inte ens Jönssons och Malmbergs korvkiosker finns kvar längre. Inte för att jag köpte något där. Jag hade mat hemma. Men ändå."

Jag hör hur irritationen stiger hos henne. Och som vanligt börjar hon blekna bort då. 

Jag står kvar och blickar ut över torget. Tankarna vandrar fritt kring vad vi nyss pratat om. Kan kioskerna komma tillbaka?

Kanske i någon annan form. Tobakshörnan på Storgatan var ju en form av kiosk, även om den inte var fristående utan en del av en större fastighet.

Men sortimentet stämde ju överens med gamla tiders kiosker,

Jag funderar också lite kring de minibutiker som vuxit upp, framför allt på landsbygden, men också som kvartersbutiker i städerna. Är inte det en form av kiosk, även om den är obemannad?

Vad var det man brukade säga. Ingenting är nytt under solen. Det kommer bara i en annan skepnad.

Och så är det nog. Vi tror att vi förlorat något, för vi ser det inte i dess nya skepnad.