Sommaren 1969 var jag 10 år. Min mamma och pappa tog med sig hela familjen till ett pensionat i Arild i norra Skåne. På pensionatet fanns en sommarpastor, en trevlig man i 60-årsåldern. Trots vår åldersskillnad fann vi snart varandra i vårt gemensamma intresse - den första månlandningen.

Kvällen den 20 juli 1969 blev Neil Armstrong och Edwin Aldrin de första människorna att landa på månen och så småningom också sätta sina fötter på månens yta. Man sa att 20 procent av världens befolkning följde detta drama, men på pensionatet i Arild var det - som jag minns det - bara jag och pastorn som höll ut, inte bara vid landningen, utan ytterligare några timmar i väntan på att astronauterna skulle komma ut ur rymdkapseln.

Månlandningen var en viktig del av det intresse för naturvetenskap jag hade som ung och långt upp i tonåren. Jag gick naturvetenskaplig linje på gymnasiet och ville gärna fortsätta utbilda mig inom det området, men i tjugoårsåldern började jag fundera över de humanistiska perspektivens betydelse i en tid som, liksom idag, dominerades av naturvetenskap.

Naturvetenskapen har har gett oss en närmast ofattbar kunskap om den fysiska verkligheten och om både dess minsta och största delar. Den har bidragit till att människans möjlighet att leva det som kan kallas ett gott liv har ökat på ett sätt som inte kan underskattas.

Barnadödligheten har minskat över hela jordklotet och vår förväntade livslängd har ökat med över tio år bara under min livstid. Vi kan idag bota sjukdomar som för 30 år sedan oftast ledde till döden. Men, började jag inse, naturvetenskapen värderar aldrig; den berättar aldrig vilken kunskap som är bra och vilken kunskap som är mindre bra. Den kan aldrig av sig själv medverka till att vetenskap bara används för att gynna ett gott liv.

När jag läste den finländske filosofen och författaren Georg Henrik von Wright, började jag
förstå vad som saknades. Han beskriver i böcker som "Humanismen som livshållning" och "Vetenskap och förnuft" hur den vetenskapliga kunskapen saknar något som jag skulle vilja kalla en humanistisk kompass. Det är en kompass som ställer frågor om rätt och fel, ont och gott, och som vågar utmana den naiva tilltro till ständig tillväxt som kan vara baksidan av ett ensidigt dyrkande av naturvetenskap och vetenskaplig kunskap.

En person som delade von Wrights oro för riskerna med en ensidig dyrkan av naturvetenskap var Tage Danielsson. I hans sista framträdande på Humanistdagarna i Linköping 1985 läste han inledningsvis en dikt med rubriken "Den akterseglade humanisten". Vi får i dikten följa Herman Kvist. Han ville följa med en båt på väg till atollen Mururoa i Stilla havet. Där genomförde Frankrike ända fram till 1980-talet provsprängningar av kärnvapen.

Men Herman Kvist kommer aldrig med på båten. Och det var nog lika bra, för båten kapsejsar i samband med sprängningen och nästan hela besättningen omkommer. Kaptenen räddas i sista stund, när en båt plockar upp honom ur vattnet. Med på den båten är Herman Kvist. Hans möte med kaptenen beskrivs i dikten på följande vis:

I stäven stod väl Herman Kvist,
i havets spegel speglad.
'Jag mönstra på som humanist
men blev visst akterseglad.

Det var ju synd att inte jag
fick vara med och säga
att med naturen måste man
mer varsamt gå till väga.

Ty bortsett från att hjärnan vår
är stor - förvuxen ä’ den -
så har vi samma livsvillkor
som fåglarna och träden.

Var gång du värnar om ett träd,
en albatross, en älv
som hotas av förstörelse
- då värnar du dig själv.'

Det var historien om Kvist.
Så sade sjökaptenen.
Med möda reste han sig på
de gamla sköra benen.

Han vände efter några steg:
"Men det är sant och visst,
gör du en vetenskaplig tur,
ta med dig Herman Kvist!

Men jag har lärt mig läxan,
jag och lärt den med besked:
på varje riskfylld provseglats
ska Herman Kvist va med!"

(Ur Tage Danielsson: Den akterseglade humanisten, Humanistdagarna i Linköping, 3 september, 1985)

Vad har då detta att göra med ett gott liv?

Jo, naturvetenskaplig forskning har bidragit till att fler människor idag kan leva ett gott liv. Allt fler människor får leva ett fullgott, hälsosamt liv, som inte begränsas av vare sig svält eller sjukdom. Allt fler får använda och utveckla sitt förnuft och därmed lära sig nya saker under hela livet. Allt fler har idag tid att - inte bara arbeta - utan också ägna sig åt lek, skratt och fritidsaktiviteter. Allt detta kan vi, åtminstone till viss del, tacka den naturvetenskapliga utvecklingen för. Den har gett oss förutsättningar för en teknisk utveckling som i sin tur bidragit till den ekonomiska tillväxt som gör detta möjligt.

Samtidigt upplever vi idag hur andra aspekter av att leva ett gott liv hotas. Respekten för andra människors liv och värdighet, för djur och natur, är inte längre självklar. Gemenskap mellan människor med olika kultur och värderingar blir ifrågasatt. Likaså jämställdhet och jämlikhet. Demokratin runt om i världen sätts ur balans och med det hotas möjligheten att vara med och påverka samhällets utveckling.

Precis som på 1980-talet behöver vi en Herman Kvist, humanisten som hjälper oss fundera kring frågor som existens, mening, gott och ont, rätt och fel. Vi behöver människor som kan uttrycka dessa perspektiv i till exempel ord, bild och musik. Precis som den amerikanska filosofen Martha Nussbaum betonar, är detta breda perspektiv - med dess frågor och svar – centralt för att vi alla ska kunna leva ett gott liv.